Idag Scooby Dooade vi oss till skolan. Smög oss försiktigt fram bland alla andra små och stora mänskor som hade siktet inställda på samma slutdestination. Trygga i vetskapen om att det i vår dimma inte döljer sig några okända faror. Trots dimman vet vi nämligen vart vägen leder. Vi vet vilka hus som finns där bakom. Och vilka mänskor som befinner sig i just de husen.

Vår dimma bäddar bara mjukt in oss, för en stund. Den döljer inte, eller skrämmer. Utan ger oss lagom med spänning genom att med sin närvaro fråga oss om vi verkligen är helt säkra på att vi vet vart vi går. Verkligen? Utmanar oss lite. På det sätt som det alltid är bra att utmanas, vilken typ av dimma det än är fråga om. Vare sig det är den riktigt kalla, grå och fuktiga som försåtligt letar sig in i märg och ben. Som vi inte på något vis kan undvika. Eller den dimma som vi bara själva kan se. Den dimma som vi själva ansvarar för och därför måste ta itu med för att ha ens den minsta lilla chans att hitta en väg att gå.

Och gärna då rätt väg, om möjligt.