Jonä, kommer man så här långt finns bara ett alternativ och en riktning. Same procedure as vid last years och alla andra års premiäråk alltså: bit ihop, böj knäna och låtsas att du är Ingemar Stenmarks okända tvillingsyster som någon illvillig själ bytte bort vid BB. Ner kommer man alltid, även om man inte kan vara riktigt säker på i vilket skick man befinner sig när man väl kommer så långt. Ner.

Men det gick bra. Alla ben är hela, armarna likaså. Kinderna är vackert röda, tårna något frostbitna och knäna precis som under alla andra år sådär lagom gnissliga efter de första timmarna i backen.

Du skulle bara veta, Ingemar, vad du går miste om!

Knägnissel och allt.