Igår tillägnades en del av dagen dikesröjning. Inte för att jag brann av iver att göra det, utan för att jag kände mig tvingad. Fortsätter det så här kommer nämligen snart ingen att minnas att det finns ett hus här och det sista ni därmed ser av oss är de stora rubrikerna på Aftonbladets sidor: Familjen som försvann.

De redskap jag använde fyllde båda sin funktion även om ett av dem med ganska många år kommer att överleva det andra.  Det ena redskapet kan närmast beskrivas som funktionellt, tyst och vackert. Gällande det andra får funktionell kvarstå, medan tyst och vacker byts ut mot högljudd och ful. Skrikful.

Å ena sidan har de olika uppgifter, å andra sidan är de båda barn av sin tid. Grästrimmern har av dött material massproducerats i något avlägset land för att på effektivaste sätt och utan urskiljning meja ner all växtlighet som dristar sig till att på fel ställe sticka upp sina blad eller blommor. Räfsan har tillverkats i Replot av min morfar, användandes enbart naturmaterial. För att sammanfoga den användes träpluggar, inga skruvar eller spikar. Och går någon av tinnarna sönder täljer man en ny, inget riv, slit och släng här inte. Att räfsa med den kan närmast jämföras med att vänligt kamma gräset.

Om jag velat ha mer balans kunde jag i och för sig ha använt lien istället för trimmern, men tyvärr har jag aldrig lyckats få in den rätta schvungen. Så jag röjde vildsint. Och räfsade harmoniskt. Ända tills en välriktad sticka satte stopp för det hela. Och den stickan kom inte från trimmern.

Tydligen finns det fortsättningsvis två sidor av allt.

/ Linda