Jag har varit här många gånger förr. Djupt intrasslad i någonting som jag för mitt liv inte förstår hur jag ska ta mig ur. Fångad i känslan av att vara utlämnad till krafter jag varken förstår eller behärskar. Med våldsamt darrande händer och ett hjärta som slår snabbare än någonsin förr. Enerverande och pulserande väntan på nästa befrielse. Jag är. Beroende.

Det sägs att beroende är ett beteendefenomen. Att det handlar om fysiska och psykiska mekanismer som gör att en person återkommande utsätter sig för något som den vet är skadligt. Hjärnan förändras och ens viljeliv underordnas drogen för stunden. Droger som i mitt fall varit allt från choklad till studier. Under en period i mitt liv blev jag beroende av Tupla och lyckades på bara några veckor arbeta mig upp från normalsize till kingsize. Utan skam i kroppen slet jag chokladstänger ur värnlösa barns händer för att sedan gömma dem överallt i huset och bilen. I en annan era läste jag brittiska deckare tills min nacke var nära att knäckas och ögonen rinna ur sina hålor. Nej, jag är inte stolt över det, men jag förnekar det inte heller: jag är en typisk beroendepersonlighet.

Efter många års erfarenhet har jag ändå lärt mig att jag förr eller senare kommer till en punkt där jag själv inser att jag måste bryta beroendet. Erfarenheten har också lärt mig att jag inte är byggd för att gradvis trappa ner, eftersom jag då alltför lätt sveps tillbaka in i den underbara värld jag försöker lämna. Bara en chokladbit till, bara ett kapitel… Så idag gör jag det: säger farväl till Stars Hollow. Till Lorelai, Rory och Kirk. Till konstsnön och evighetsdygnen. Och de otaliga säsonger som återstår. Tack för att ni alla fanns där när jag behövde er!

Farväl.