Ord betyder något

Var ska jag egentligen börja? Kanske redan från gårdagen då jag ensam satt och åt vid en restaurang i Helsingfors. Vid bordet framför mig satt två Steven Seagal wannabes, komplett med den långa svarta hårpiskan i nacken och låga boots på fötterna. Vid bordet bakom satt ett par i min ålder. Ett par där det tydligen var mannen som skötte menysnacket. Efter att maten anlänt hörde jag kvinnan humma lite mellan varven, men det var alla livstecken jag fick av henne. Förbi fönstret strömmade helsingforsare i lagom torsdagstakt. Någon gick på bio. Andra slank in på restauranger. Medan de flesta sprang mot närmaste buss eller metro för att ta sig hemåt.

Fast jag tror ändå inte att jag börjar där, vad ger det er liksom? Seagal-kopiorna var underhållande, men man måste nästan ha varit där för att ha någon behållning av det. Istället börjar jag från den här morgonen när min kollega Robert och jag stod nere i en hotellobby och väntade på den kvinna som vi skulle ta med oss till en föreläsningssal några kvarter bort.

Något försenad kom hon ner, men bara för att hämta plåster. Som många andra mammor around the globe hade hon nämligen barnen med sig och en i skaran hade gjort illa sig. När alla var omplåstrade och vid god vigör satte vi oss så i en taxi som tog oss till universitetet. Vi två, och Skandinaviens första kvinnliga imam (och feminist): Sherin Khankan.

Och vet ni, det finns så mycket av det hon sa som borde komma fram. Hon berättade om sin uppväxt med en muslimsk syrisk pappa och en finländsk kristen mamma. En uppväxt där hon fick höra sin pappa säga ”you can be anything”. Ett sammanhang där hon inte tvingades välja utan firade eid med pappa och jul med mamma. Där hon fick växa i egen övertygelse innan hon fattade några beslut. Hon valde islam, men inte på det sätt som många av oss relaterar till just den religionen. Hon blev till och med själv imam.

Women are the future of Islam, var temat för hennes föreläsning. En framtid med jämlikhet mellan könen, men egentligen handlar det enligt henne inte om kön. Alls. Det handlar om att vara mänska. Att hon själv blev imam handlar heller inte om någon reform eller något nytt och kontroversiellt, utan hon menar att hon och hennes medsystrar går back to the traditions. Words matter. Translation matter. Interpretation matter. Allt det hon pratade om finns nedskrivet. I Koranen. I olika profeters texter. Allt är ord som översatts och tolkats av någon.

Själv tänkte jag där och då på alla dessa bokstavstrogna som finns runt om i vår värld och hur skört hela systemet är när det kommer till de texter kring vilka vi bygger våra religioner. Vi har ord som nedtecknats för flera tusen år sedan. På ett språk som inte talas av många och där vokabulären dessutom beskriver ett sammanhang och ett sätt att leva som inte längre finns. Om vi då stannar där, i den bokstavliga översättningen, så kan det resultera i uppfattningen om att mänskor som älskar mänskor av eget kön är vedervärdiga. Eller i uppfattningen om att kvinnor inte ska bli präster eller imamer.

I believe heaven and hell are mental states, sa hon också. Vi lever det redan här, inom oss. Och alltför många späder gärna på helvetet inom en annan mänska, tänker jag. Sherin å andra sidan sa: Focus on the good stories, never focus on the opposition.

Ja hjälp, vilken dag.

 

 

 

Nej jag har faktiskt ingen aning

Om Gud finns. Ibland är jag helt övertygad om att så inte är fallet. Speciellt när jag ser och läser om vad som händer runt om i världen. Där det finns alltför många barn och vuxna som blir dödligt sjuka. Alltför många mänskor som av olika orsaker tvingas leva på gatan. Mänskor som plågas, utnyttjas och blir ifråntagna sitt mänskovärde på det mest förnedrande sätt.

Å andra sidan finns det stunder när jag inte kan föreställa mig att han inte skulle finnas. När jag möter mänskor som mot alla odds lyckats fly från krig för att bygga upp sina liv igen. Eller när jag runt omkring mig ser allt det vackra som omger mig. Som ikväll när vi med båten åkte hemåt över det sommarblå vattnet. Hur skulle han inte finnas då?

Men ja, det är väl därför som man kallar hela konceptet tro, ingen vet egentligen utan många av oss möter Gud enbart i de formella traditioner som vi fortsättningsvis håller oss till. Vid dop, bröllop och begravningar. Glada begivenheter och sällsamt sorgliga sådana, sådär som livet i allmänhet är. Lite av allt, skratt och gråt.

Så om jag skulle tro fullt ut är det kanske så som jag föreställer mig att Gud vill ha det, lite av allt. Var snäll mot din nästa. Ta hand om varandra. Du skall inte dräpa utan värna och vörda livet i alla dess former.

Skulle jag tro fullt ut, skulle jag tro på en Gud som är barmhärtig och god. Som vill vårt väl. Som ser oss och hör oss samtidigt som han förväntar sig att vi ska göra just detta: respektera varandra och vara goda mot varandra. Inte skada någon annan, varken verbalt eller fysiskt.

Jag skulle tro på en Gud som ser den kamp det kan innebära att vara en mänska som inte passar in i ”normen”. Och han, min Gud, skulle ge tröst och säga att det aldrig är ett brott att älska en annan mänska. Han skulle istället säga att han älskar oss, alla hans minsta.

Och vet ni, jag tror faktiskt inte att min Gud skulle kalla HBTQI-personer ”avskyvärda”. Inte heller tror jag att han liksom en del insändarskribenter skulle använda sig av bibelcitat för att jämställa dessa samma HBTQI-personer med ”hundar, trollkarlar, otuktiga och mördare”.

Men det är ju jag.

love