Tidsbegreppet fortsätter att förbrylla mig. Ta idag till exempel när jag sitter hemma  vid min dator och skriver ut bandade samtal. Klockan är nu 11.46 och min nästa officiella hållpunkt är ett möte som jag klockan 17 bör infinna mig till. I rimlighetens namn borde jag alltså ha massor med tid på mig att göra det jag ska, visst? Massor. Men varför känns då timmarna fram till mötet så få? Och hur kan det vara så att samtidigt som dessa timmar till antalet känns så försvinnande få att jag nästan får halsbränna, segar sig sekunderna på min diktafon ändlöst fram? Trots att jag skriver tangenterna nästan mjuka tar varken sekunderna eller de ord jag ska överföra från ljud till text slut. Tänk om jag fastnat i något slags tidslimbo?

Eller så överdramatiserar jag. Kanske, men bara kanske, skulle det vara en bra idé att istället för att här jaga upp mig verkligen göra det jag ska och måste.

Och med det inlägget försvann 15 minuter igen… poff! (medan evighetssekunderna kvarstår på diktafonen)

/ Linda