Billig. Lättköpt. På vilka fler sätt kan man uttrycka det? Säkert ganska många, men de två första räcker mer än väl för att beskriva mig och mitt handlande när jag för någon timme sedan befann mig i torggrottan.

Och nej, jag utförde inga olagligheter, utan istället skulle jag mycket pliktskyldigt betala för den tid jag (eller snarare min bil) stått parkerad under Vasas idag mycket blåsiga torg. Jag grävde alltså fram parkeringsbiljetten och petade in den i maskinen. Som vanligt fel väg först (jag brukar nämligen tänka att det alltid är bra att kolla att tillverkarna säkert har placerat pilarna på rätt sida av biljetten) för att sedan när den (som vanligt) kom i retur, svänga den rätt väg och ta det från början.

Så långt var det alltså same procedure as last time in the torggrotta, men sen förstår ni hände det grejer: biljetten returnerades på nytt – med ett tack för besöket! Inte en endaste en begäran om småpengar som jag vanligtvis där och då inser att jag inte äger eller kreditkort som jag precis som biljetten garanterat svänger fel väg. Bara t a c k.

Men eftersom jag trots allt ändå är finländare så vågade jag inte tro på det hela. Inte förrän jag kört fram till bommen och också där petade in biljetten…. och tadaaa! Upp for den. Ungefär lika högt som tiddelipommet i mitt erövrade lilla hjärta. Så vad var det jag sa? Billig Linda. Och lättköpt.

Å andra sidan: om man inte vore det skulle man mycket sällan få vara glad. 

Fatta – tre euro på plus, minst!