God Jul från litet skjul

25008554_1536181536431114_5735681395037044736_n

De som känner mig vet att julkort är en utmaning. Inte att få ta emot sådana, det älskar jag, men att i tid få ivägsända mina egna. Orsakerna till det är flera varav topp tre närmast utgörs av: a) brist på kort, b) brist på frimärken eller c) tid (dvs brist på). Ibland kan det till och med vara brist på fantasi som stjälper det hela, eller tvärtom – överskott av varan. Något år har jag nämligen köpt julkorten redan på sommaren och full av fantasi lagt undan dem på ett ”kreativt” ställe. Men när jag sedan ska leta efter dem – oftast några dagar före jul när man är sådär lagom mosig bakom pannbenet – ligger fantasin på noll, varför jag inte lyckas lokalisera dem.

Uschligt av mig, jag håller helt med, men nu råkar det vara så att jag funkar på det viset och om jag har lärt mig att leva med det (typ) så kanske ni också kan göra det?

Till mitt försvar vill jag ändå säga att i år så kunde jag rent hypotetiskt ha fått iväg dem i tid. Julkorten var inhandlade (för två somrar sedan, nogsamt undangömda). Jag visste var de fanns (i plastlådan på nedersta hyllan i grovköket). Och jag hade memorerat postens deadline. Jag vet inte om det var för att förutsättningarna för en gångs skull var optimala eller om det berodde på annat, men mittiallt fann jag mig sittandes vid datorn googlandes ”Projekt LIV”. Och vet ni vad jag hittade där? Under rubriken Aktuella insamlingar fanns en ruta med texten Fler drömdagar åt folket. Och kan ni gissa vad som stod under den texten? Jo: Mamma Lindas utmaning. Så vad kunde jag annat göra än att svara på den utmaningen?

De inköpta julkorten får alltså vänta ännu ett år och under det året så kommer kanske vårt lilla bidrag att göra så att något långtidssjukt barn och barnets familj får göra något roligt. Förhoppningsvis så pass roligt att både barn, syskon och familj åtminstone för en stund glömmer den tuffa verklighet som de måste leva i.

Men det här innebär inte att vi glömmer bort er! Naturligtvis vill vi önska er en God Jul och ett Gott Nytt År! För att inte tala om att jag vill säga att jag är glad över att alla ni, på sätt eller annat, finns i våra liv. Och att jag önskar er många lyckosamma år framöver. År där ni får vara tillsammans med dem som ni tycker om och fylla tiden med det som ni mår bra av.

Tack för allt!

 

Happily ever after

vi-2Precis här och nu tänkte jag att jag skulle paketera 17 års äktenskap. Att jag snyggt skulle komprimera alla dagar, månader och år i en varm och lycklig liten berättelse där upptakten skulle utgöras av hur det var och kändes att faktiskt hitta någon som man ville gifta sig med. För att inte tala om hur det var och kändes när man hittade någon som kände på samma vis, fast i motsatt håll då.

Men i samma ögonblick som jag tänkte tanken, insåg jag att det kanske skulle vara att ta sig vatten över huvudet. Är det ens möjligt att göra något sånt och fortfarande hålla sig till sanningen? Utan att i någon ände skarva bara lite lite? Det är inte sagt att jag skulle göra det medvetet, men vi mänskor har tyvärr en benägenhet att försköna tillvaron.

Jag kanske skulle skriva att allt har varit fantastiskt underbart hela tiden. Att vi aldrig har tyckt olika. Att vi aldrig har blivit vansinniga på varandra. Och sen kanske jag skulle skriva att det inte finns en enda sak som vi skulle vilja ändra på hos varandra. Men då skulle jag ljuga, bigtime.

Så istället skriver jag såhär: för många år sedan träffade jag någon som jag faktiskt ville gifta mig med. Och kan ni förstå, han ville gifta sig med mig! Sen dess har en hel del dagar passerat. Många har varit alldeles jopphejdi:iga med pukor och fanfarer i alla hörn, medan andra har varit mer lågmälda och några till och med motiga. Och en del dagar har helt enkelt bara: gått. Men sett så här i backspegeln så överväger jopphejdiet, alla gånger. Och jag tror att när man har förstått och vågar lita på det, så vågar man vänta ut och ha överseende också med det motiga.

Borde jag kanske starta en ”Fråga Linda” spalt kring samlevnadsfrågor? Eller nej, säkrast att inte utmana ödet när man mellan varven knappt förmår hålla i sitt eget liv. Jag nöjer mig med att istället utropa ett litet … Tjohooo!

Över åren som gått sedan den 5 augusti år 2000.