Att räknas

”Du kan inte lita på majoritetens vilja”, sa Linnea Henriksson, och där någonstans gick luften ur mig. Jag som ännu vill tro på mänskan. På att vi trots allt vill varandra väl i våra gemensamma utmaningar och strävanden.

Om vi inte kan lita på majoritetens vilja, var befinner vi oss då? Idag, när vi omväxlande lyfter fram majoriteter och minoriteter. ”Majoriteten vill inte förhandla/gå samman med Vasa stad.” Kan vi då verkligen lita på att de inte vill, eller kommer de att ändra sig? ”I Vasa är majoriteten finskspråkig.” Innebär det då automatiskt att de inte vill ha oss svensktalande? Ska vi utgå ifrån att vi inte ska/kan lita på dem och att det eventuella avtalet bara är ett spel för gallerierna? Efter tre år förpassas det i dokumentförstöraren ja sillä sipuli?

Men hur ska vi tänka hos oss gällande nuläget, där vi som svensktalande är i majoritet: kan de finskspråkiga i vår kommun inte lita på oss? Att vi arbetar för deras väl. Och att vi gör verksamheten begriplig för dem i såväl ord som handling. Lever vi verkligen upp till det som vi själva förväntar oss av andra?

”Det är att köpa grisen i säcken om man lovar att förvaltningen ska fungera på två språk. Man vet vad man har men inte vad man får.” sa Ida Asplund. Och som jag tolkar det är hon med det inne på samma tema: man lovar mycket men håller nödvändigtvis inte vad man lovar.

Och Markku Suksi menade att internt arbetsspråk eller förvaltningsspråk, inte är någon grundrättighet. Utan att kommunerna inom ramen för sin självstyrelse kan bestämma hur man lägger upp det hela och hur man arbetar. Likaså, vid eventuella samgångar kan kommunerna tillsammans bestämma hur man vill ha det. Men då måste det uttalas i alla dokument, förvaltningsstadgar och avtal.

Alla tre personer som jag idag lyssnade till grundade sina uttalanden i vetenskap och beprövad erfarenhet. I lagstiftning och forskning. Och ändå var de inte eniga. Så vad fick jag med mig gällande förvaltningsspråk?

  • Spelrummet är stort och möjligheter finns att forma egna modeller.
  • Men eftersom vi inte kan lita på varandra så är det tydligen shit the same.

Minns ni att jag en gång skrev att vi är våra egna svagaste länkar? Det ser verkligen inte bättre ut, ändå tänker jag inte sluta lita på mänskor riktigt än.

Jag tror nämligen inte att man kan leva ett liv på det sättet.

 

Förtroende och tillit

Jag försöker vara, och anser mig vara, en person som hellre hyser förtroende än misstro. Med det inte sagt att jag uppfattar mig som naiv och blåögd, utan istället så att jag sätter min lit till att det finns mänskor som äger en större sakkunskap än vad jag gör. Som exempelvis har satsat år av sina liv på att studera hälsa och sjukdom i såväl teori som praktik. Mänskor som därför har blivit väldigt bra på det dom gör. I deras händer överlåter jag med jämna mellanrum mig själv och mitt liv. Även mitt barn och hans liv. I största tillit.

Jag litar på att deras vilja att hjälpa och stöda andra är grundorsaken till det yrke de valt. Att deras naturliga nyfikenhet och öppenhet inför sin uppgift väger tyngst. Att deras empati och yrkesskicklighet inte kompromissas med. Att de inte låter sig köpas.

Men det är ju just det som är själva innebörden i att vara naiv och plågsamt blåögd! finns det många som då kanske påstår. Men det får stå för de som säger det. Jag ser det istället som det att min tillit hjälper mig att leva tryggt. Sakkunskapen leder mig vidare och stöder mig i de val jag måste göra.

Att gå den andra vägen känns för mig inte som ett alternativ. Att istället för förtroende odla misstro. Att anklaga mänskor och hela yrkeskårer för att mörklägga fakta. Anklaga dem för att sakna etik och se ner på hela deras samlade erfarenhet. När erfarenhet och integritet inte längre ges ett värde blir vägen med ens farlig.

Lika lite som jag tror att den samlade läkarkåren, sjuksköterskekåren och läkarvetenskapen som sådan låter sig köpas – låter jag mig själv köpas. I förtroendet och tilliten finns alltid ett eget ansvar. Att hålla mig informerad om alternativ och möjligheter. Att se för- och nackdelar och kunna lägga båda dessa i ett större perspektiv. Det är nämligen aldrig bara jag som det är fråga om.

Vi är många.