Ni vet hur man ibland måste våga släppa taget från allt och våga låta sig falla? Det kan kännas både obehagligt och skrämmande, men på något vis ändå bättre än det man för stunden befinner sig i. Det finns nämligen tillfällen när det att inte veta känns mer lockande än det man vet. Och ner kommer man ju alltid, trots allt.

Sen efter fallet, måste man också tillåta sig att stanna nere så länge det behövs. Tills man har samlat ihop sig igen. Tills man mår bra och har ork. Men inte för länge, eftersom det med tiden blir allt svårare att ta sig upp igen. Och även om den stunden när man släppte taget kändes fruktansvärd, kan det att kravla sig upp ibland kännas ännu mer skrämmande.

Då behöver man aktivt välja. Mellan det nya invanda som på sitt sätt formar en ny förutsägbar trygghet, och det gamla invanda som man så gärna ville komma ifrån. Eller, kanske till och med kravla sig upp till något nytt där man faktiskt bestämmer sig för att se över vad det är som man riktigt har hållit på med. Kanske rensa upp lite och välja vad man vill behålla.

Till detta aktiva val kan jag nu presentera den ultimata sången: Suddenly you love me med det brittiska bandet The Tremeloes från 60-någonting.

Feel the beat. Njut av livsglädjen. Studera movesen. Häpnas över utfyllnadsrefrängen bestående av ett ord på tre bokstäver upprepat x antal gånger. Embrejsa elorgeln. Och tänk för dig själv:

Fatta, vilket liv jag har!