Så länge jag har någon som visar mig

IMG_20160720_163408

Idag traskade vi ut för att måla staket, min 75-åriga mamma och jag. Men före själva målningssessionen inleddes fick vi av min snart 79-årige pappa standardlektionen i hur vi skulle gå tillväga: mycket färg på penseln, måla kanterna först. Och trots att jag helst skulle ha velat stampa med fötterna och skrika ”Jag veeeeeet! Du har visat mig tusen gånger fööööörrrrrr!” så gjorde jag inte det. Dels för att jag under årens lopp har blivit ganska bra på att bita ihop tänderna kring olika barnsliga impulser som lever kvar i mitt inre (och knappast någonsin försvinner därifrån). Dels för att – och det är den tyngst vägande orsaken – man aldrig kan veta när den sista gången han kan visa mig något infinner sig. Visa mig något överhuvudtaget.

Typ som hur man tillverkar tillräckligt stora och fantastiskt funktionella skopor av gamla syltämbar, några skruvar och en träbit. Inte tillverkar dem för att man måste, idag är det inte på samma sätt brist på verktyg att ta i händerna eller pengar att köpa dem för, som då han växte upp. Utan gör dem för att man kan. Och fortsättningsvis ser det som en god sak att leva uppfinningsrikt och sparsamt. Så jag fortsätter att lyssna och lära mig.

Så länge som jag får. 

/ Linda

 

 

 

 

Inte alltid så enkelt

körsbär

Nej jag odlar ju inte, men andra här på vår backe gör det. Och trots att dessa personer  är tämligen framgångsrika i sitt värv, är framgången ändå inte given eftersom backen till 99 % består av sten.

För att få någonting att växa måste man alltså ha tre saker: a) tålamod, b) tålamod och c) tålamod. Redan där vid punkt a inser man kanske varför det inte blir till något för mig. Min mor å andra sidan fattade tidigt hela grejen så för typ hundra år sedan (skojar, men det låter bättre så här) planterade hon ett körsbärsträd. Uppskattningsvis 80 år efter det uppenbarade sig det första körsbäret. Ja eller två egentligen, de färdas ju i par.

Den lyckliga tilldragelsen gjorde oss i de omkringliggande husen mycket exalterade och vi kastade välvilligt fram goda förslag på vad hon kunde göra med dessa mängder av körsbär: vin! Likör! Gelé! Men efter att hon anklagat oss för att ironiskt driva med hennes odling och de stackars körsbären så beslöt vi oss för att ligga lågt ett tag. Och sist och slutligen spelade det ingen roll hur många förslag vi än skulle ha gett. En morgon när hon kom ut hade kråkorna nämligen bestämt sig för att här inte skulle göras vin, här skulle ätas direkt. Men i år blommar nästan hela trädet så vem vet, om vi får likör till hösten!

Antingen det, eller gäng med mycket överviktiga kråkor. Man har nämligen aldrig några garantier för att ens arbete lönar sig, hur mycket tålamod man än har. Å andra sidan – hur skulle man kunna veta vad resultatet blir eller ens om det blir något resultat?

Om man inte ens försöker.

/ Linda