Här sitter jag nu och tycker synd om mig själv, dag två i storstaden. Min axel värker och mitt knä likaså. För att inte tala om mitt ena ringfinger.

Axeln lyckades jag slå i den finurliga kärra som vi igår använde för att forsla ut och in stolar i konferenssalen. Knät slog jag imorse, i kranen ovanför badkaret. Och fingret fick sig en törn på lokaltågets dörr.

Hur kan det komma sig att allt det här har hunnit hända under de 24 senaste timmarna? Och varför händer det just här – i Finlands största stad? Och varför, frågar jag mig, är det alltid min vänstra sida som råkar illa ut?

Vill någon kanske säga mig att de timmar som passerat inte var ämnade för mig? Eller att jag inte hör hemma i Helsingfors? Eller kanske, men bara kanske – att min vänstra sida borde elimineras. Och då blir det ju lite problematiskt eftersom just den sidan råkar vara starkt kopplad till den högra på så sätt att det till och med är livsnödvändigt att båda fortsättningsvis hålls intakta och sammanlänkade.

Ja inte vet jag, men jag har en natt till här och just nu känns det som om det bästa för mig vore att tänka ut någon slags strategi så att jag om möjligt överlever tills lördagseftermiddagen då jag ska sätta mig på tåget hemåt. Typ ”ha inte för bråttom”, ”sväng inte för snävt” och ”se alltid till att en dörr är ordentligt öppen innnan du går in”.

Kort och gott:

t a  d e t  l u g n t.