Kära frågespalten

Kära doktor, sexualrådgivare,  jurist, Förtroendevald,

Mitt namn är F. Ö. R. Bryllad och jag har en fråga som jag gärna skulle få svar på. Eller egentligen är det flera, men för enkelhetens skull så inleder jag med en och så ser vi vart det för oss.

Du förstår, jag kommer inte riktigt underfund med hur det här med politik fungerar på kommunal nivå. Hur kan det komma sig att trots att alla mer eller mindre är kusiner med varandra (eller åtminstone bryllingar) och har växt upp med bara några kilometers avstånd från varandra – kan bli så otroligt upprörda på varandra? Hur kan det vara så att man ena sekunden leker sanning och konsekvens hos varandra, för att i nästa sekund skriva otidigheter i valfritt socialt medium?

Svar:

Tack för din fråga fröken F. Ö. R. Bryllad,

Utgående från min personliga erfarenhet och sociologiska studier ska jag göra mitt bästa för att ge ett tillfredsställande svar. Inom lokalpolitiken hanteras många frågor som står den enskilda mänskan väldigt nära. Här funderar man på skolor, vård, vägar, arbetsplatser och all den service som man behöver för att kunna leva ett gott liv. En stor fråga relaterad till det är på vilket språk som all denna service ges och inom vilken geografisk ram. För som du vet – jag får kanske titulera Fröken du? – är språk den fråga som kanske ligger oss mänskobarn allra närmast. I språket finns vår identitet, våra känslor och mycket av det som gör oss till den person som vi är och vill vara. Därtill är vi platsbundna och många värdesätter högt sina rötter. När vi så arbetar med nämnda viktiga frågor, svallar känslorna lätt över. Och som fröken kanske vet, så följer med stora känslor stora ord. Trots att vi kanske lekt tillsammans, druckit kaffe hos varandra och i övrigt lever våra liv mer eller mindre tätt sammanknutna.

Stort tack för ditt svar, kära Förtroendevald!

Med det tar jag mig friheten att ställa min första följdfråga:

Nu förstår jag bättre orsaken till att känslorna flyter upp på ytan, ändå förstår jag inte helt de uttryck som detta tar sig. Varför blir man så fula i mun mot varandra och till och med i hemlighet använder sig av metoder som inte är så där alldeles vanliga i ett politiskt arbete kända mänskor emellan? Typ skärmdumpar skrivna ord eller bandar in sådant som sägs. Och sen när något sådant uppdagas och trots att det som tagits tillvara varken är spännande eller fult – så blir den ”andra parten” ändå alldeles ifrån sig. Om ingen av parterna på riktigt har något att dölja och om ingen av dem menar sig ha gjort något galet, varför kan det då bli så fel?

Svar:

Kära F. Ö. R. Bryllad,

Du ger mig en följdfråga och här skulle jag vilja påstå att kärnan till det hela är förtroende. Trots att ingen av parterna upplever att de har något att dölja, så kvarstår det faktum att vi mänskor tolkar vissa handlingar som brist på förtroende och därmed känner oss svikna. Här kan man räkna in sådana handlingar som du gav exempel på ovan. Vi vill bli respekterade på så vis att vi möter varandra öga mot öga i en öppen diskussion där vi prövar våra argument. Av någon orsak brister ibland detta och någon av parterna upplever att de blivit negligerade, behandlade orätt eller att procedurer inte gått till på det sätt som de borde. Om de ärenden eller frågor där detta då skett råkar vara av den känsliga kalibern som beskrivs ovan, kan de tillvägagångssätt som används för att komma till rätta med detta i sin tur uppfattas som svek av andra personer. Är du med? Fråga gärna ytterligare om jag varit otydlig!

Kära Förtroendevald,

Jag är ännu inte riktigt med: menar du att båda parter känner sig svikna och orätt behandlade?

Svar:

Kära F. Ö. R. Bryllad,

Alldeles, du förstod mig rätt! När sådant här händer och efter att lagen har sagt sitt (i det fall att tillvarataget material förmedlats till den typen av instanser) kan man ibland upptäcka att inget juridiskt fel har begåtts, ändå kvarstår tyvärr faktum att alla inblandade känner sig svikna och utöver det fortsättningsvis upplever att den eventuella sakfråga man företräder, är felaktigt behandlad.

Kära Förtroendevald, en sista fråga,

Hur kan det på riktigt komma sig?

Svar:

Min kära, kära F. Ö. R. Bryllad,

Vi är alla mänskor.

 

 

 

Juha och Jag

Egentligen har vi inte mycket gemensamt, Juha och jag. Jag menar: han är man, jag är kvinna. Han har glasögon medan jag är utan. Och no offence till dig Juha, men jag har mer hår. Ännu åtminstone.

Juha och jag tillhör olika partier. Vi har olika modersmål och klädsmak (kostym varenda dag – Juha?). Och tillhör olika religiösa samfund, eller vad den rätta termen nu är. Han är laestadian och jag är vardagslutheran, det vill säga att jag liksom alltför många med mig, tror mest vid skolavslutningar, jul och påsk. Eller när mänskor jag älskar dör och jag behöver någonslags hopp för att ta mig vidare.

Det är väl egentligen bara två saker vi har gemensamt, vi tror båda att vi vill jobba för samhället. Och vi bloggar. Vilket tar mig fram till avsikten med hela det här inlägget: jag tänker göra en Sipilä och blogga om mina tankar kring kommunfusionsdiskussioner.

På torsdagens fullmäktigemöte bestod en av våra uppgifter av att bemöta och fatta beslut kring en motion i vilken föreslås att vår kommun ska inleda en förhandlingsprocess kring en eventuell fusion med grannstaden. På ett sätt kan man se det hela som en mycket enkel fråga på vilken man kan svara antingen ja eller nej. Blir svaret det senare, så tar det hela slut där, åtminstone för den här gången.

”Den här gången”, skriver jag, och sa så också i fullmäktigesalen, eftersom vi har kunnat notera att samma fråga med jämna mellanrum dyker upp. Det som nu är annorlunda, är att tankarna och nyfikenheten på att undersöka hur en sådan fusion kunde utformas – såväl bland förtroendevalda som bland kommuninvånarna – har fått ett bredare fäste än tidigare. Samtidigt som det fortsättningsvis finns personer som är av annan åsikt. Delade åsikter är i och för sig vardag i politiken, men i och med att vi alla arbetar för samma sak: kommuninvånarna och kommunen, så måste man gemensamt försöka finna sätt att ta sig vidare.

Nu gäller alltså att oavsett om man anser att Korsholm är en bra kommun att bo och leva i (och det vet jag att vi alla gör). Oavsett om man kanske anser att det är fel tidpunkt att göra det här (som exempelvis jag själv hittills har tänkt). Eller om man har rädslor kring hur en sådan kommun kommer att kunna finnas till för just en själv och ens modersmål (japp, där också) – så behöver man vara med och arbeta för att man tillsammans kan formulera ett avtal utgående från vad som är viktigt för den egna kommunen och hur man då skulle kunna skapa gemensamma strukturer för att trygga detta. Vi behöver också fundera på vad som kanske kunde förbättras och framförallt: vad vi som gemensam enhet tillsammans kunde skapa och vinna.

Utgående från det förhandlas fram ett avtal som först DÅ: tas ställning till. Skulle det vara så att båda parter kommer fram till att det här kan bli något bra, så säger man ja. Om inte fortsätter man som tidigare. Men oavsett hur det går kan jag tänka mig att båda parterna kommer att lära sig en hel del via en process av den här typen.

I arbetet kommer dock att krävas förtroende och öppenhet, från alla håll. Det kommer att krävas att man verkligen tänker till och inte låser sig i en åsikt: varken i ja eller nej. Åtminstone inte förrän processen är genomgången och ställning ska tas.

Vad tror du Sipilä:

Får jag godkänt för mitt bloggande?