Som nybliven doktorand (ett annat ord för mindre bemedlad akademiker-wannabe) har jag fattat beslutet att utnyttja all service och alla förmåner som jag har rätt till. Japp, du läste rätt: alla. Utgående från behov botaniserar jag därför glatt omkring i det utbud som finns och idag har lotten fallit på Studenthälsan – ett stort grattis till dem!

Inte så mycket grattis till mig däremot, eftersom orsaken till att det blev just Studenthälsan är den att det i min hals känns som om en mycket liten person skulle stå med en ännu mindre (fast omräknat i plåga ändå gigantisk) blåslampa och metodiskt bränna sig ner mot magsäcken. Runt, runt. Varv efter varv. Neeeeedåt.

Men tillbaka till verkligheten: om man vill kontakta Studenthälsan klickar man in sig på deras websida och så långt inga problem. *klick-klicketi-klick* Det är efter det som det åtminstone för min del blir lite problematiskt. Ni förstår, de har i någon typ av prioritetsordning listat vad de står till tjänst med och allra högst upp i blinkande neonskrift (skojar bara – lika blek layout som resten av texten) står det: ”Student – misstänker du könssjukdom”. Och då tänker jag: Å herregud! Så JOBBIGT det skulle vara att vara 20 år igen! Bara för att en mikrosekund senare tänka: Å herregud! Jag är inte 20 år längre!

När allt detta ägde rum var klockan inte ens 8.30. Och kort därefter, närmare bestämt 8.31, insåg jag att jag har en lång dag framför mig. Något som ytterligare besannades när jag en timme senare befann mig i Studenthälsans mottagning framför en ursäktande sjuksköterska som sa: ”snälla du, som fortsättningsstuderande har du tyvärr inte rätt att utnyttja våra tjänster”.

Så då återstod inte annat än att ta sin sjuka hals och gå. Till ett ställe som ville ha mig. Trots att jag varken är 20 år eller lider av diverse onämnbara sjukdomar.

/ Linda