och jag säger det igen: jag avskyr att stryka. Verkligen. På riktigt. Jag tycker inte om att stryka skjortor. Ej heller gardiner. Ingenting. Och tro mig, jag har försökt ändra inställning. Många många gånger har jag moget försökt idka attitydförändring – ändå vill det sig bara inte. Som naturlig följd av min intensiva aversion mot sysslan strykning samlar jag allt i drivor, vilket i sin tur leder till att jag med några veckors mellanrum har en snudd på obehagligt stor hög som retsamt kikar under lugg på mig när jag försiktigt tassar om. Blir det roligare då? Nej, det blir det inte.

Idag är tanken att jag ska ta itu med hög nummer Oändlig i raden. I positiv anda har jag sålunda burit in ett st. strykjärn + bräde till köket. Jag har fällt upp ett st. strykbräde, utan att klämma fingrar eller andra vitala kroppsdelar, mind you. Jag har laddat upp med choko, glada tankar och lite tjohejsan-tager för att sedan sätta mig ner vid datorn för att vänta ”tills-strykjärnet-blev-varmt” och framför allt tills ”lusten-föll-på”. Men sini: den faller inte på. Inte uppifrån, inte nedifrån och absolut inte från sidan. Faller den. Den inte ens smyger fram för att andas mig i nacken. Och snart har jag värmt upp hela köket med enbart strykjärnets hjälp, men lik förbaskat lyser the obändig lust att stryka med sin frånvaro.

Jag vill inte! Men jag anar att jag måste. Crap.

/ Linda