Saker jag inte behärskar

I varje arbetsintervjusituation med självaktning, frågas efter sådant som man upplever sig vara bra på, ens styrkor. Detta eftersom jag har förstått att vi finländare inte är sådär hoppsanhejsan på att skryta om oss själva. Enligt liknande tankemönster ombeds man att även lista sådant som man upplever sig vara mindre bra på. Det vill säga att det antas att vi heller inte är bra på att lokalisera och namnge våra svagheter.

Nu råkar det vara så att en av mina absolut främsta styrkor råkar sammanfalla med mina svagheter: jag är jättebra på att säga vad jag är dålig på. Eller så är jag väldigt finländsk i det avseendet också, på det sättet att jag gärna späker mig själv bara för att jag inte ens i misstag ska råka  framstå som bättre än någon annan.

Nåväl, en av de saker som jag i denna världen är absolut sämst på, är att gå i tätbefolkad bebyggelse. Placera mig i vilken storstad som helst och jag kommer att framstå som en mänsklig flipperboll. Twoing, twoing, twoing! De som kommer mot mig tror inte ens att jag är på riktigt, ända tills de möter mig öga mot öga och försöker passera. Svänger de vänster – gör jag detsamma. Höger – same same. Inte för att jag vill ställa till med något, utan för att jag helt enkelt inte klarar av att räkna ut vart de är på väg.

I Replot har jag inte alls samma problem. Helst skulle jag vilja säga att det är för att Replotbor är lättare att läsa av.

Men egentligen beror det kanske på att man väldigt sällan möter någon.

Vadå Stockholmare?

Försäljare gillar mig. Och predikanter. Likaså Amnesty, Greenpeace och Röda Korset. För att inte tala om alla de mänskor som på storstädernas gator kränger elavtal, olika telefonabonnemang eller sådär annars bara vill prata av sig. Om världens undergång eller annat upplyftande. Alla dom gillar mig. Jättemycket. Eller så har det under åren åtminstone varit. Det har aldrig spelat någon roll om jag rört mig ensam eller tillsammans med andra – det är mig som dom tveklöst har siktat in sig på.

Länge funderade jag på varför det är på det viset. Vad det är för slags dold magnet som jag har i kroppen och om det finns något jag kan göra för att få vara ifred. Utan att bli frälst, fastkedjad vid något oljefält eller försedd med valfritt till synes genomförmånligt elavtal som sist och slutligen ändå skinnar mig in på bara kroppen.

Och till sist kom jag på vad det är som jag gör ”fel”: jag tittar folk i ögonen. Jag både ser och ser dom. Sådär som man i allmänhet gör i små samhällen. Men det som man av artighet och omtanke gör i en liten by funkar inte i miljonstäder. Där mycket hänger på att bli just det: sedd. För att sprida sitt budskap eller sin rädsla. För att ha möjlighet att förtjäna sitt levebröd. För att få vara någon, för en stund.

Ända tills igår då bybon i mig var sen till det seminarium jag skulle gå på. Två minuter över nio hastade jag in till Stockholmsmässan. Med andan i halsen och blicken riktad rakt fram på den sal jag var på väg till, blev jag plötsligt hejdad av orden ursäkta, är du från Stockholm? Just då kändes det som en liten seger. Men efter att ha begrundat det hela en stund.

Är jag inte längre säker.