Svensk, svenskare, Replotbo

Då jag var sju år kunde jag inte sjunga Modersmålets sång. Jag tyckte om att sjunga så när det kom till själva melodin uppstod inga större svårigheter. Problemen infann sig istället i samband med texten då jag istället för ”härligt” sjöng hälit, istället förljuvligt” juovli. ”Bringar” hade jag ingen aning om vad det betydde, men det gick ändå bra att uttala. Typ samma på högsvenska som dialekt. Och modersmål blev helt enkelt … måodäschmål.

Trots vissa svårigheter i det praktiska utförandet tyckte jag från första stund om sången. Om den mäktiga känslan som infann sig när man fick sjunga många tillsammans i ett litet klassrum i en liten skola i en liten by någonstans i Finland. Tillhörigheten så att säga tilltalade mig. Den och känslan av att höra till ett större sammanhang.

Även om sammanhanget med åren konstigt nog både krymper och växer, känner jag fortsättningsvis på samma sätt. Addera den känslan med översentimental fyrtiosexåring så inser du att upplevelsen är något utöver det vanliga. Skillnaden är den att samtidigt som jag känner mig så väldigt väldigt finlandssvensk, så känner jag mig idag också som en del av världen, eftersom mitt språk är lika viktigt som ditt. Språket är jag och jag är språket.

Det är via språket som vi förmedlar budskap, berättar vem vi är och vem vi vill vara. Trots att vi kanske inte använder de samma orden så möts vi ofta ändå. Varför? Jag tänker mig att det beror på den egna viljan. Om vi har en uppriktig vilja att förstå varandra.

Förstår vi.

 

 

 

Världsbilder och annat

Såolot

Idag har vi badat länge. I en grop. För någon kan det eventuellt te sig lite bak och fram att i strålande solsken hoppa in i bilen och köra iväg från den egna holmen för att göra just det: bada i grop. På fastlandet. Men döm mig inte innan jag skrivit färdigt!

Gropen är nämligen helt okej till sin storlek. Den har lagom varmt vatten i sig och är till och med så djup att man kan hoppa från den flotte som finns fast förankrad där någonstans på mitten. Det är ingen vanlig sketen liten grop vi snackar om alltså. Den är faktiskt så stor att en av mina vänner modell mindre en gång utropade de numera bevingade orden: Vi har faktiskt en egen simhall i vår by! Den heter Gropen! (av konfidentialitetsskäl namnges inte den unge hen) Men bara det – att bo i en by där man har en grop klassad som simhall.

Och just det tycker jag är ganska fantastiskt, att låta sig få vara så stolt över något. Det borde vi alla göra mer. Lyfta fram sånt som i andras ögon kanske inte är sådär hoppsanhejsan men som i de egna ögonen kan vara snudd på det bästa som världen skådat. Om vi gör det tillräckligt mycket så börjar först vi själva tro på det, och sen de mänskor som finns runtomkring oss. Allt blir med ens en aning bättre.

Så idag badade jag i simhallen i Toby. En simhall som dessutom är utrustad med naturligt solsken. Till och med så pass att om man inte kommer ihåg att smörja in sin fortfarande vinterbleka kropp bränner man sig halvt fördärvad.

Det är å andra sidan något som jag inte är stolt över.

DumJag. Glömma sånt.