Inte sömnlös. Eller drömlös. Utan verkligen, på riktigt: strömlös. Men det går det också, till och med mycket bra för det mesta. I köket eldar vi i vår Högfors 6:a. Ovanpå den placeras min kaffemutter som jag i bagaget bar hem från Rom. I ugnsluckan placeras resterna från gårdagens äppelkompott. Medan jag väntar njuter jag i och av spisvärmen.

I andra änden av huset eldar vi också. Vartefter elden brinner ut lägger vi på ny ved, inburen från det egna lidret. Ett evigt kretslopp som bara i sig alstrar värme. Hugg ner träd, kvista, såga i stockar av lagom längd. Lasta stockarna på kärran för att sen köra hem. Lasta av, låt torka, såga, klyv, kasta in. Låt torka – länge. Lasta på skottkärran, kör in.

Elda.

Och när man vet att man klarar sig känns livet helt ok. När ljusen brinner, kaffet är varmt och äppelbitarna mjuka och söta. Trots snön, vinden och den frånvarande elektriciteten så klarar jag mig. Ändå är jag inte den som skulle klara av att gå helt tillbaka till rötterna. Jag vill ha min dator och min telefon. För vad vore jag utan Google? Jag vill kunna läsa min tidning och duscha varmt utan att vara tvingad till att räkna minuterna.

För ser ni – längst inne är jag väldigt bekväm. Jag skulle inte säga lat men som sagt, bekväm. Som halvmaterialist uppskattar jag de framsteg som under decennier har gjorts och görs. Jag njuter av att veta att mitt hus är varmt om morgonen, trots att jag sovit hela natten istället för att ha öst in ved i pannan. Jag tycker om att gå in i köket och knäppa på kaffebryggaren – istället för att halvsömnig försöka få fyr i Högforsen. Jag har svårt att föreställa mig ett liv utan min bil. Jag är mycket fäst vid mina ledlampor och min julbelysning. Och mitt kylskåp är min bästa vän.

Näst Högforsen, då.