Häromdagen tog jag hundsaxen i handen och närmade mig försiktigt mitt barn:

Snälla – jag kan väl få klippa lite? Bara rakt där vid öronen – så ser det lite prydligare ut?

Nej.

Men bara liiite? Tills du får en tid vid frissan?

Ta lite då.

*Jag klipper nöjt.*

*Barnet inspekterar kritiskt.*

Okej, men helst går jag ju till någon professionell. Kan du beställa tid?

Och vet ni, jag förstår honom så väl. Speciellt i det här läget då det känns som om man var och varannan dag skulle behöva någon professionell. En eller flera mänskor som kan sitt område och som säger åt en vad man ska göra. Eller allra helst sveper in ropandes: no worries! Det här fixar jag! I motsats till oss andra amatörer då (typ jag) som hela tiden tycks vara steget efter. Bredvid stigen.

Eller helt enkelt inte med på kärran.