”Jag säger ingenting. Men ni ska veta att jag kunde säga ännu mindre.” menade han, Mauno Koivisto. Tystlåten och klok som han var. En man som yttrade sig när det behövdes och inte enbart för att han ville höra sin egen röst. Idag stöter man på alltför många som gör tvärtom, uttalar det mesta från det möjliga till det omöjliga och tror med det att de försäkrar sig om en plats bland de främsta. Och största.

Manu sa också följande: Yleensä elämässä on viisasta luottaa siihen, että kaikki menee hyvin. Yleensä se kannattaa siinäkin tapauksessa, ettei siihen edes uskoisi. Sillä usein on käynyt niin, että uhkakuvat alkavat toteutua juuri sen takia, että niihin varaudutaan. Det vill säga att det många gånger är klokast att lita på det att allt kommer att gå bra. Ofta lönar det sig till och med när man egentligen inte tror att allt kommer att gå vägen, eftersom hotbilder ofta förverkligas av den orsaken att vi förbereder oss för dem. Trots goda intentioner framkallar vi på något vis våra värsta farhågor.

Han var alltså före sin tid. En man som hellre lyssnade än talade. En positiv tänkare och en genuin statsman. Som sade att han tror på att en pyramid ska vila på sin bas och inte på spetsen. Ett land ska alltså inte styras enväldigt, utan med gemensamma krafter.

En så enkelt genial bild som så tydligt visar vad det sist och slutligen är frågan om: balans.

Capisce?