Två minuter innan det skulle ringa in vid skolan gick vi på fredagsmorgonen nerför backen. Trots att det hängde på håret om vi skulle hinna kände jag mig lugn inombords. För en gångs skull var jag säker på att jag hade stängt av kaffekokaren. På samma sätt var jag säker på att jag dragit ur sladden till plattjärnet. Jag visste till och med att jag låst dörren.

Jag var zen, som Hyde skulle ha uttryckt det.

8.15 sharp klev sonen ur bilen medan jag körde vidare mot stan. För att matcha min sinnestämning svängde jag in vid en busshållsplats i Alskat. Pluggade i AUX-kabeln. Klickade fram Youtube och Ed Sheerans Perfect. Här kanske ni tycker att det blir lite för mycket (och smörigt), men jag lovar: det var precis som det skulle vara och vad som krävdes.

Ända tills jag kom till Brändökorsningen och det någonstans inom mig började gnaga över att det till och med kändes för bra för att vara sant. Otäckt bra. Så jag kikade över axeln och spanade in i min väska som innehöll allt den skulle: nycklar, stämpelbricka, plånbok och telefon. Men ingen laptop.

Så då bet jag ihop. Ryckte skoningslöst ur sladden till Ed.

Och svängde om mot Replot.