Där sitter han framför mig och gör sina läxor, den 11-åring som för några timmar sedan sa just de orden åt mig: leave the drama to your mama. Först tänkte jag mig nästan knottrig i mina ansträngningar att komma på varför han sa så, men sen insåg jag att det antagligen är högst onödigt att knottra till mig. Det råkar väl helt enkelt vara så att jag är en mamma och att universum av någon outgrundlig anledning tycks ha bestämt att det är mammornas uppgift att göra precis det: create dramas.

Draman kring när det är dags att städa rummet. När man ska göra läxorna. När man tvingas gå istället för att bli skjutsad. När man får köpa godis eller lego. Eller filmer. När man förväntas säga förlåt. Mammor är tydligen jobbiga, men så får det vara. Så ska det vara.

Kanske är det för att mammor i sin benägenhet för drama utgår från någonting väldigt speciellt och nästan orubbligt: kärlek. Mammors kärlek kan nämligen vara tuff och ibland på gränsen till kompromisslös. Men den vill alltid väl och den vill väl av en orsak, att barnen ska nå sin fulla potential. Att de ska klara sig bra tillsammans med andra mänskor. Att de ska bli omtyckta. Tycka om andra. Stå på egna ben. Och på något sätt bli … lyckliga.

Så mina enkvinnasdraman fortsätter. Och medan de gör det, är jag tacksam för alla de draman och den omtanke som jag tillsammans med både min egen mamma och min svärmor fått möta. Med min mormor och min farmor. Alla dessa starka kvinnor som på något vis försökt få oss till folk. Helt enkelt för att de älskar oss och för att de vill vårt bästa.

Ändå går de en efter en ifrån oss.

Och varje gång är det lika tufft.