Så när jag satt där på seminariet så tänkte jag. En hel del, faktiskt. Först på att de exempel han gav var något förlegade. Och på att vissa av de ord han valde var något gammalmodiga och omoderna. Jag satt alltså där och var sådär som många av oss ganska ofta är: kritisk. Men sen började jag lyssna till vad han verkligen sa. Vad som fanns bakom orden och med ens infann sig en känsla av tidlöshet.

Orden har nämligen bytts ut och i viss mån förenklats, men absolut inte vad de ger uttryck för. Han pratade om barns lust till att lära sig och söka kunskap. Om hur de kan lära sig nästan vad som helst när de är intresserade av något. Vad som helst. Hans exempel utgjordes av skalbaggar och valar. Dagens exempel kunde bestå av Minecraft eller Harry Potter. Eller Doctor Who för den delen.

Han menade att vi pratar för lite om just det, idag. Om glädjen i att lära sig och det att kunskap faktiskt befriar. Hjälper oss framåt istället för att låsa in oss i rädsla och osäkerhet.

Han pratade om bildning, men inte bara i meningen beläst. Utan en bildning som kommer av att du är duktig på ditt område. Att du vill och kan utvecklas i det du gör, vare sig du är akademiker som han var, eller snickare. En bildad mänska låter sin kunskap utvecklas i ett större sammanhang.

Dessutom sa han att vi aldrig blir fria om vi inte lär oss ifrågasätta den verklighet vi har omkring oss. Han sa att kunskapens vägar är omvägar. Att det mycket sällan finns något som ens påminner om en rak väg, men att det är de slingriga partierna och överraskningarna som gör resan värd att resas.

Och varför jag skriver det här idag? Som vanligt av ingen orsak alls. Inte ens på grund av det att jag sitter framför mina favoritprogram SPPS och Excel. Prövar mig fram med försök och misstag.

Och bedriver en bildningsresa av sällan skådat slag.