En av mina favoritdrömmar går ut på att jag plötsligt en morgon vaknar och kan prata flytande finska – bara så där! Men trots att jag drömmer den ganska ofta har den ännu tyvärr inte gått i uppfyllelse. Fortsättningsvis vaknar jag om morgnarna, tack och lov, men mina finskakunskaper är liksom förr av det mer hjärtligt improviserade slaget.

När det gäller förståelsen är det inga problem – eftersom jag vill förstå hakar jag inte upp mig på de ord som jag just då inte kommer på vad de betyder. Istället skalar jag bort allt extra och går direkt på vad den andra personen vill ha sagt, innebörden. Problem infinner sig istället när jag ska prata, eftersom jag då går in på detaljer: hur jag ska säga något. Vilken ändelse ska det vara? Vilken ordföljd?!

Och så får man inte göra. Språk ska inte tänkas – de ska talas.

Men idag har jag deltagit i en Kehittämispäivä. I Hämeenlinna. Och vet ni, det gick helt okej.  Dessutom fick jag reda på att minun vahvuuteni on huumorintaju. Tänk – jag är samma på svenska!

Bara det.