SanningssägarTourettes

Även om jag kan häva ur mig nästan vad som helst till min familj och mina närmaste vänner, så är jag väldigt mån om vad jag säger eller skriver till andra mänskor. Oftast tänker jag att det är en bra grej med mig, medan jag andra gånger kan bli vansinnigt frustrerad över hur förbannat svårt jag gör allting. Och alldeles extra arg på mig själv blir jag när jag ser hur en del mänskor tar sig friheten att spotta ur sig vad som helst till personer de inte känner. Varför ids jag då bemöda mig om att tassa på tårna och uttrycka mig så luddigt att den jag just då kommunicerar med inte ens fattar vad vill?

Hur dumt är inte det, på en skala.

Förutom det att man inte fattar vad jag menar har mitt mumlande den effekten att när jag en gång kommer så långt att jag faktiskt får ur mig något, drabbas jag av SanningssägarTourettes. Och guess what? Den är här igen. Nu efter en kommentar som jag fick på mitt senaste inlägg. Det handlar om debatten kring ”bevarandet av det finlandssvenska”, och en aktiviströrelse med basen i Umeå och Korsholm. En rörelse som inte bara gjort mig ledsen och skämsig, utan mellan varven till och med skrämt mig.

Nåväl, kärnan i aktiviströrelsen är (obs: starkt förenklat och som jag förstår det) att min hemkommun till varje pris måste bevaras. Om den går samman med grannkommunen dras mattan för alltid undan de finlandssvenska muminfötterna.

Låt mig först säga att ingen kan ta ifrån mig min finlandssvenska identitet, inte heller stoltheten över att vara finlandssvensk eller viljan att arbeta för det svenska. Men hur finlandssvensk jag än är så kvarstår det faktum att jag lever mitt liv i Finland där vi har två officiella språk: finska och svenska. Naturligtvis är det min rättighet att bli bemött på svenska, men det är också min skyldighet att kunna bemöta andra på finska.

Förutom finska och svenska hör vi i dag många andra språk. Själv jobbar jag nu i ett projekt kring integration och förstår kanske bättre än förr hur viktigt det är att vi alla har en vilja att kommunicera och mötas. Inte bara hävda våra rättigheter utan också våga gå över våra personliga gränser och på riktigt försöka förstå varandra.

Därför har jag mer än en gång blivit sårad (läs: rent av förbannad) då det påstås att jag och andra SFP-are med mig vill avskaffa svenskan, när det vi istället gör är att se på olika sätt att bygga ett samhälle för alla.

Punkt.

Svensk, svenskare, Replotbo

Då jag var sju år kunde jag inte sjunga Modersmålets sång. Jag tyckte om att sjunga så när det kom till själva melodin uppstod inga större svårigheter. Problemen infann sig istället i samband med texten då jag istället för ”härligt” sjöng hälit, istället förljuvligt” juovli. ”Bringar” hade jag ingen aning om vad det betydde, men det gick ändå bra att uttala. Typ samma på högsvenska som dialekt. Och modersmål blev helt enkelt … måodäschmål.

Trots vissa svårigheter i det praktiska utförandet tyckte jag från första stund om sången. Om den mäktiga känslan som infann sig när man fick sjunga många tillsammans i ett litet klassrum i en liten skola i en liten by någonstans i Finland. Tillhörigheten så att säga tilltalade mig. Den och känslan av att höra till ett större sammanhang.

Även om sammanhanget med åren konstigt nog både krymper och växer, känner jag fortsättningsvis på samma sätt. Addera den känslan med översentimental fyrtiosexåring så inser du att upplevelsen är något utöver det vanliga. Skillnaden är den att samtidigt som jag känner mig så väldigt väldigt finlandssvensk, så känner jag mig idag också som en del av världen, eftersom mitt språk är lika viktigt som ditt. Språket är jag och jag är språket.

Det är via språket som vi förmedlar budskap, berättar vem vi är och vem vi vill vara. Trots att vi kanske inte använder de samma orden så möts vi ofta ändå. Varför? Jag tänker mig att det beror på den egna viljan. Om vi har en uppriktig vilja att förstå varandra.

Förstår vi.

 

 

 

Mänskan eller marken?

År 1972 föddes ett litet flickebarn i Replot kommun. Ska vi vara ärliga räcker kanske inte ”litet” som adjektiv, rent ynklig var hon. Men håret var kritvitt och så pass rikligt ändå, att barnmorskorna fäste en liten rosett i det så att hennes föräldrar skulle kunna urskilja henne mot den ljusa madrassen.

Ungen växte så sakteliga till sig, och redan året därpå flyttade hon in i en ny kommun, Korsholm. Och kan ni förstå, flytten gick så smidigt att hon inte ens behövde byta blöjleverantör eller adress. Fortsättningsvis kom hennes Vasablad till rätt postnummer och i rätt postlåda. På samma sätt anlände de vykort som man ännu på den tiden sände till varandra, i postlådan. Tänka sig, Posten som det då ännu hette, behövde inte göra några experiment för att det hela skulle funka! It just did. En bidragande orsak till det var kanske att på den tiden fanns det till och med ett postkontor i Replot. Ett kontor där man inte behövde slicka sina frimärken själv, där fanns istället en fuktig rund dyna som man kunde trycka frimärket mot för att sen limma fast det på kuvertet. Posten låg i samma hus som Handelskompaniet, eller Kompani som vi sa, en av flera butiker i Replot (japp, vi hade fler än två). Och en bank. Så var det förr i tiden.

Nåväl, även om flytten inte innebar några större utmaningar för den lilla spinken, kunde hon efteråt höra att det fanns personer som upplevde den som mycket jobbig. De fanns de som trodde att den egna kommunen (ni förstår Replot hade fyra kompiskommuner som också gjorde samma sak) skulle hamna i blåsväder när allt med ens blev så mycket större. Skulle man fortsättningsvis få det man behövde? Tänk om dom andra var dumma och bara körde på sin linje?

Men tiden gick. Och det funkade. Den stora kommunen hette Korsholm, det vill säga den yttre gränsen. Inom kommunen fanns gränserna på ett sätt kvar. Det är egentligen inget konstigt med det, eftersom vi mänskor är väldigt fästa vid våra rötter. Fortsättningsvis värnade man om sin gamla, kära kommun, och var noga med att den skulle ha vad som tillkom den.

Om vi går tillbaka till den lilla blekfisen, så började hon så småningom i skolan. I egen by. I grannbyarna började grannbarnen i sina skolor. Ni förstår, på den tiden fanns fem skolor i skärgården: Södra Vallgrund, Norra Vallgrund, Söderudden, Björköby och Replot. Dagarna innan skolorna skulle börja såldes många skolväskor i väskfabriken i Södra Vallgrund. Ja, en sån hade vi också! För att kunna betala alla väskor tog föräldrarna sina bankböcker i handen och vandrade iväg till de banker som fanns i flera av de olika byarna. I Replot hade vi Andelsbanken varifrån alla små bleka barn fick en egen bankbok (med några mark inskrivna) och spargris (-flodhäst) när de föddes. Apropå ”gris” var det mycket möjligt att man efter shoppandet av skolväska kurvade in till Replot Hembageri för att köpa sig just det: syltgrisar (helt otroligt, vi hade också ett bageri). För att fira att liten blivit stor.

Och världen fortsatte sin gång. I skolan lärde man sig ännu psalmer utantill och om höstmorgnarna smög man ut i skogen för att titta på flyttfåglarna. I byn där alla pratade svenska flyttade en ny och exotisk familj in, en finskspråkig. Men den familjen förde sina barn till fastlandet där de finska skolorna fanns. Så småningom kom fler finsktalande familjer. Familjer som inte förde sina barn till andra skolor utan knallade iväg till byskolan och på det viset gav dem styrkan i två språk.

Ibland på eftermiddagarna satte man sig i sin lilla Fiat och tog sig in till stan. Med färja naturligtvis, den gula, då fanns ingen bro. I stan var världen jättestor. Och rörig. Men där fanns sjukhuset där den lilla blekfisen med jämna mellanrum måste visa upp sig. Ni förstår, hon var ofta sjuk. Men doktorerna hjälpte och efter varje poliklinikbesök köpte hennes mamma en ostsemla och Trip åt henne i kantinen. Och ibland gick de till lekparken på Skolhusgatan för att leka en stund. Åh så lyckliga stadsbarnen är, tänkte flickan då, som har lekparker.

Och hela tiden rullade tiden obönhörligt framåt. I byn och skärgården blev butikerna färre, likaså skolorna och en efter en lade bankerna lapp på luckan. För så funkar det i livet och världen, allt kostar och vad som går ut måste komma in. Finns balansen inte där  så … schlabamm.

Har ni tänkt på att tid är en besynnerlig sak? Den tar väldigt mycket, men den ger desto mer. Nu är spinken vuxen, men för bara något år sedan när hennes eget barn ännu gick i byskolan, kunde man för första gången ordna mofi (modersmålsfinska), fatta att vi har så många tvåspråkiga barn! Och kan ni tänka er, vi är så lyckligt lottade att vi har barn  i Replot vars andraspråk är spanska, tyska eller engelska! För ett antal somrar sedan satt en not-so-spinkig-anymore-mamma och lyssnade till alla de språk som pratades på simstranden och kände en sådan fröjd … att det inte går att beskriva.

Det sägs att världen krymper, på ett gott sätt. Och samtidigt som den krymper så öppnar den sig. Vi kan ta oss nästan vart vi vill. Våra vänner bor kanske på andra sidan jordklotet och ändå kan vi prata med dem varje dag. Det här gör inte att fasta punkter mister sin betydelse, utan att de kanske är än viktigare än förr. Replot finns kvar för mig. Mitt svenska språk finns kvar. Samtidigt som både Replot och svenskan berikas av mänskor jag inte tidigare mött, språk som förenar istället för att skilja åt.

Själv vill jag arbeta för att bevara just det, men ibland är det svårt att veta hur man ska gå tillväga. Gör man det genom att hålla kvar det som varit, eller gör man det genom att betrakta världen och dess utveckling för att sedan finna sin plats jämsides med alla de andra som finns i den?

Svenskan är ett minoritetsspråk i Finland. Finskan är ett minoritetsspråk i världen. Jag menar –

Vi borde ju kunna hitta det gemensamma intresset här?

The universal language of kebab

Eftersom vi inte var vrålhungriga hade vi planen klar, istället för vår vanliga beställning (balkan ja pita, kiitos!) skulle vi båda dela på en balkankebab (med pommes frites). För att inte slösa tid stegade jag direkt fram till kassan, men innan jag hann öppna munnen log servitören brett mot mig och sa: ”pita ja balkan, eikös niin?”

Så vad kunde jag göra? Jag sa naturligtvis ja kyllä! och log lika brett tillbaka. Sen utbytte vi några stapplande finska fraser om hur livet lever med varandra, innan sonen och jag satte oss ner för att vänta in de enorma portioner som vi visste snart skulle anlända till vårt bord. Enormt stora. Enormt goda.

Nu kanske ni tror att det här handlar om mat, men ser ni det gör det inte. Det handlar om vad som händer när man möts kring något som förenar, i det här fallet kärleken till kebab. Vi två vet nämligen var vi har varandra. Därför knagglar vi båda glatt på med ett språk som ibland inte riktig flyter för någon av oss. Därför går jag nio gånger av tio till hans restaurang med följden att han minns min standardbeställning.  Och därför, är jag jättejättemätt.

Ikväll.