SanningssägarTourettes

Även om jag kan häva ur mig nästan vad som helst till min familj och mina närmaste vänner, så är jag väldigt mån om vad jag säger eller skriver till andra mänskor. Oftast tänker jag att det är en bra grej med mig, medan jag andra gånger kan bli vansinnigt frustrerad över hur förbannat svårt jag gör allting. Och alldeles extra arg på mig själv blir jag när jag ser hur en del mänskor tar sig friheten att spotta ur sig vad som helst till personer de inte känner. Varför ids jag då bemöda mig om att tassa på tårna och uttrycka mig så luddigt att den jag just då kommunicerar med inte ens fattar vad vill?

Hur dumt är inte det, på en skala.

Förutom det att man inte fattar vad jag menar har mitt mumlande den effekten att när jag en gång kommer så långt att jag faktiskt får ur mig något, drabbas jag av SanningssägarTourettes. Och guess what? Den är här igen. Nu efter en kommentar som jag fick på mitt senaste inlägg. Det handlar om debatten kring ”bevarandet av det finlandssvenska”, och en aktiviströrelse med basen i Umeå och Korsholm. En rörelse som inte bara gjort mig ledsen och skämsig, utan mellan varven till och med skrämt mig.

Nåväl, kärnan i aktiviströrelsen är (obs: starkt förenklat och som jag förstår det) att min hemkommun till varje pris måste bevaras. Om den går samman med grannkommunen dras mattan för alltid undan de finlandssvenska muminfötterna.

Låt mig först säga att ingen kan ta ifrån mig min finlandssvenska identitet, inte heller stoltheten över att vara finlandssvensk eller viljan att arbeta för det svenska. Men hur finlandssvensk jag än är så kvarstår det faktum att jag lever mitt liv i Finland där vi har två officiella språk: finska och svenska. Naturligtvis är det min rättighet att bli bemött på svenska, men det är också min skyldighet att kunna bemöta andra på finska.

Förutom finska och svenska hör vi i dag många andra språk. Själv jobbar jag nu i ett projekt kring integration och förstår kanske bättre än förr hur viktigt det är att vi alla har en vilja att kommunicera och mötas. Inte bara hävda våra rättigheter utan också våga gå över våra personliga gränser och på riktigt försöka förstå varandra.

Därför har jag mer än en gång blivit sårad (läs: rent av förbannad) då det påstås att jag och andra SFP-are med mig vill avskaffa svenskan, när det vi istället gör är att se på olika sätt att bygga ett samhälle för alla.

Punkt.

Svensk, svenskare, Replotbo

Då jag var sju år kunde jag inte sjunga Modersmålets sång. Jag tyckte om att sjunga så när det kom till själva melodin uppstod inga större svårigheter. Problemen infann sig istället i samband med texten då jag istället för ”härligt” sjöng hälit, istället förljuvligt” juovli. ”Bringar” hade jag ingen aning om vad det betydde, men det gick ändå bra att uttala. Typ samma på högsvenska som dialekt. Och modersmål blev helt enkelt … måodäschmål.

Trots vissa svårigheter i det praktiska utförandet tyckte jag från första stund om sången. Om den mäktiga känslan som infann sig när man fick sjunga många tillsammans i ett litet klassrum i en liten skola i en liten by någonstans i Finland. Tillhörigheten så att säga tilltalade mig. Den och känslan av att höra till ett större sammanhang.

Även om sammanhanget med åren konstigt nog både krymper och växer, känner jag fortsättningsvis på samma sätt. Addera den känslan med översentimental fyrtiosexåring så inser du att upplevelsen är något utöver det vanliga. Skillnaden är den att samtidigt som jag känner mig så väldigt väldigt finlandssvensk, så känner jag mig idag också som en del av världen, eftersom mitt språk är lika viktigt som ditt. Språket är jag och jag är språket.

Det är via språket som vi förmedlar budskap, berättar vem vi är och vem vi vill vara. Trots att vi kanske inte använder de samma orden så möts vi ofta ändå. Varför? Jag tänker mig att det beror på den egna viljan. Om vi har en uppriktig vilja att förstå varandra.

Förstår vi.