Jag går ur metron och tar rulltrappan upp till Kampen. Vid Starbucks köper jag mig en cappucino to go, bara för att jag kan. Med riktning Mannerheimvägen kryssar jag mellan valstånden och förhoppningsfulla kommunalvalskandidater. Sannfinländare, svenska folkpartister, socialdemokrater …  alla vill de bjuda på karameller, alla vill de prata. Jag överväger att som medkandidat bonda, men efter en dag som inleddes klockan 4.20 känner jag hur energin långsamt rinner ur mig. Oartigt äter jag mina karameller och går vidare.

Längs Mannerheimvägen möter jag mänskor i alla åldrar, av alla nationaliteter. Ovan som jag är vid trängsel knuffar jag ibland till någon men travar ändå målmedvetet vidare, mot Stockmann och de gula galna dagarna. Den riktiga belöningen för dagens slit kommer först sen, hotellrestaurangen och den mjuka sängen som jag vet att finns där någon våning högre upp.

De galna dagarna är som vanligt mer än galna, men jag tar mig runt. Shoppar lite. Och så bybo jag är småstirrar jag lagom diskret på den typen av mänskor som jag sällan ser: de snuskigt välbärgade. När jag inte förmår längre besluter jag mig för att dra streck, betala och gå över vägen till hotellet. Utanför Stockmann ser jag poliser och en polisbil som inte fanns där när jag gick in. De valstånd som fanns uppställda också där har plockats bort, men jag tänker inte desto mera på det utan fokuserar på det jag har framför mig.

Medan jag väntar på maten läser jag nyheterna på nätet och inser vad som har hänt i vår närmaste huvudstad. Den stad som vi njuter av att besöka och upptäcka varje sommar. Där vi brukar åka tunnelbana hit och dit, bara för att vi kan. Där vi under varma sommarkvällar och dagar vandrar Drottninggatan upp och ner, utan en tanke på att vara rädda. Jag tror inte att de mänskor som idag vandrade där heller var rädda – men jag undrar hur de kommer att känna sig under de dagar som kommer.

Jag läser vidare och ser att man här där jag just nu är, i Helsingfors, höjer beredskapen, även om man inte tror att något hot föreligger. Poliserna jag såg hade alltså en uppgift och jag känner hur världen långsamt krymper. Hur den förvandlas till en värld som inte längre är vår gemensamma, utan tillhör några få. Tillhör de mänskor som man inte kan lita på, de oförutsägbara. Och de hänsynslösa.

Och det gör mig så outsägligt sorgsen.