Snålt tilltaget

IMG_20170724_212550_165

Kanske är det så att hela den här sommaren är en enda lång (och plågsam) sedelärande historia?

  • ”Skjut aldrig upp det du kan göra idag.”
  • ”En bra plan idag är bättre än en perfekt plan i morgon.”
  • ”Att längta efter framtiden är att fly nuet.”
  • ”Framtiden är ett land som vi inte har någon karta över.”

Förstår ni? Solen har aldrig varit så nyckfull som under de senaste månaderna och om vi vill ha några som helst möjligheter av att njuta av ljus och värme så måste vi passa på de få gånger hon behagar visa sig. Eftersom vi inte har några garantier för nästa dag är inga planer för goda eller viktiga för att överges: capisce?

Men även om det kanske är bra att vi alla tvångsmässigt lär oss att karpa diem, kan jag tycka att det är ytterst småaktigt av det stora gula klotet att inte ens unna oss bleka nordbor våra vanligtvis så lätträknade sommardagar. Jag menar, vår årliga kvot är ju redan från början sanslöst snålt tilltagen. Någon borde alltså snarast omförhandla våra villkor, men tills dess? Ut. Och njut.

Tills det banne mig värker i kroppen.

 

 

 

 

 

 

 

Avgrunden

IMG_20170318_163943_925

Klockan 23.30 igår kväll somnade vi framför  Sherlock Holmes och hans pågående brottsutredning. Uppskattningsvis tjugo minuter senare vaknade vi av ett hårresande och ensligt ylande. Yrvakna som vi var förstod vi först inte varifrån ljudet kom eller vilken typ av varelse som ens skulle kunna få ur sig ett sådant. Men efter att jag barfota försiktigt tassat fram genom huset insåg jag att avgrundsylandet kommit från soffan och vår lilla pälsbeklädda fyrfoting. The Hound of the Baskervilles har alltså fått konkurrens. Big time.

Efter att vi kunnat slå fast vem som ylat, försökte jag klura ut vem eller vad som ylandet riktats mot. Hade vi oväntat besök på vår mörka gård eller var det vargen som smög runt knutarna? Borde jag ta fram Gevalia eller den knallpistol som Ahlbäck d.y. för många år sedan fick i High Chaparall? Ungefär så långt kommen i resonemanget insåg jag att vår gruvliga Hound hade somnat om och även om jag inte är född med samma slutledningsförmåga som Sherlock, insåg till och med jag att det som eventuellt fanns utanför inte kunde vara sådär fruktansvärt farligt.

Så efter en stund somnade vi om och fick sova till ännu en ny dag. En dag av sol, sorg och små tjocka fötter.

En sån tröst att de sistnämnda finns.