Jag vet inte riktigt när det hände, men någonstans där mellan år 5 och 45 så övergick mitt fokus från mängden julklappar som jag skulle få till mängden mat. Från böcker till skinka. LP-skivor till sill-inläggningar. Mjuka paket till … ja ni fattar säkert vart jag vill komma med det här: julen är inte längre vad den har varit.

Under all den tid som jag under de senaste dagarna har legat på sängen (eller soffan) med en bok (eller framför Netflix) har jag jag grunnat på den här frågan, dvs inte bara när det här ägde rum, utan också varför. I och för sig spelar varken det ena eller det andra någon roll, men något måste jag ju sysselsätta hjärnan med så att den inte klibbar igen av allt skinkfett som kanske hellre borde ha donerats hit istället för att ha förtärits.

I det här skedet har jag tyvärr inte kommit längre i tankearbetet än att såväl ”när” som ”varför” bör betraktas som ytterst relativa och flytande begrepp. Därför har jag istället försökt se på resultatet av det hela och formulerat en konkret och mycket aktuell slutsats: julen för mig är mat.

Och nu är jag jättemätt.