Efter 6 år, ca 300 dagar och ett antal frustrerande timmar och minuter, skulle han äntligen slippa till. Han skulle få göra det som många före honom har gjort för att föra sina gener vidare. Tusen och ännu tusen av år, av sinnlig kroppslig lusta. För alla, utom honom.

För honom har det aldrig varit läge. Aldrig känts rätt. Eller ja, rätt har det väl känts men ändå har någonting i sista stund alltid dragit honom tillbaka. Ibland har det nästan känts som om han skulle ha haft en snara kring sin hals. Som om en röst talat till honom, skrikit till och med: NEJ! Under en lång tid trodde han därför att kroppslig kärlek inte var för honom. Att han skulle dö orörd, utan att ha fått ge av sin obegränsade kärlek till en annan varelse som såg ut som honom. Som var som honom.

Men nu stod hon äntligen framför honom. Med svarta ögon som djupa brunnar. Med hår mjukt som inget annat han tidigare upplevt. Och i hans bultande hjärta visste han att han skulle göra allt för henne. Allt. Men inte den dagen, tydligen. För hon släppte inte till. Varför, Gud?

Varför?!