Herregud vad har jag GJORT! tänkte jag när jag lämnade av dem. Han med kappsäcken i ena handen och siktet redan överflyttat på bussen och de kommande dagarnas äventyr. Hon försiktigt gående en bit efter honom, uppmärksam på den trottoarkant som hon ännu inte såg men av erfarenhet visste skulle finnas där.

Hur ska de klara sig där borta? Han som börjat höra sämre och ändå ständigt har (för) bråttom. Hon vars syn håller på att ge upp och med knän som inte samarbetar utan mot kvällarna blir stela och sjuka. Vem ska upprepa det som han inte hör? Vem ska läsa skyltarna för henne? Varför tänkte jag inte efter utan hjälpte dem beställa resan? Varför?!

Så nu vet jag hur de föräldrar känner sig vars barn ger sig ut i världen. Nu kan jag känna den ångest som de måste känna, tänka de samma tankarna på om man förberett dem tillräckligt. Om de är redo. Om de kommer att kunna ta det där steget tillbaka och reflektera kring fiffigheten i att kasta sig iväg med vilt främmande mänskor på dygnslånga partyn.

Å andra sidan vet jag ju att de klarat sig i snart 80 år. Att de efter lång tid tillsammans finslipat olika tekniker för att hjälpa och stöda varandra. Hon pratar lite högre. Han läser Vasabladet för henne på morgnarna. Så varför skulle de inte klara sig nu? Dessutom rör det sig ju faktiskt bara om tre dagar på Höga Kusten. Med Oravais Trafik. Knappast rejvar det gänget hela natten.

Men ändå, helt säker kan man ju aldrig vara…

/ Linda