Förlåt mig, men jag gjorde det. Köpte en dunjacka. I mitten av augusti. Inte för att jag på något vis knappt skulle kunna bärga mig tills minusgrader och snö sveper in över oss. Utan för att den plötsligt bara fanns där framför mig. Midnattsblå, lång (precis den modell som mina föräldrar lärt mig att man ska satsa på om man inte vill få till njurarna, ser du mamma vad jag kan!) och så behagligt mjuk att tiden nästan hickade till för att sedan stå stilla medan jag tog den på mig. Här hemma ligger den ännu kvar i sin kasse, men med jämna mellanrum går jag och tittar till den bara för att se att den faktiskt är på riktigt. Min.

Iklädd den jackan ska jag möta de kommande årstiderna. Skyddad från väder och vind, varm ända in i själen. Jag tror nämligen att det är viktigt sånt, att skydda sin kropp och sitt yttre. Sig själv. Det skyddet avspeglas sedan, på något vis, på det inre. Eftersom åtminstone jag har märkt hur svårt det annars är att tänka klart, när tänderna skallrar och läpparna blånar bort. Och hur svårt det är att stå upp för sig själv när snålblåsten viner inte bara ute, utan också inne. Så som det många gånger gör under de kalla årstiderna när tålamodet tryter för många av oss.

När orden vi kastar efter och på varandra blir målsökande och vassa ska jag stå där, insvept i dun. Och göra mitt bästa för att ta udden av dem. Försöka ta mig bakom det vassa för att om möjligt se vad alla dessa ord egentligen ger uttryck för. Eller så tänkte jag mig åtminstone det hela. Det är väl ännu tillåtet?

Att tänka.