Jag brukar tycka att jag är ganska bra på att köra bil. Faktiskt. Jag kan köra dieselbil, bensinbil och hybrid. Automatväxlad, manuellt växlad, paraplyväxlad och rattväxlad. Jag kan köra 60-tals bilar och bilar från 2000-talet. Blå bilar, röda bilar och bilar i princip vilken färg som helst. Dessutom kan jag utföra smärre reparationer på min Citroen Dyane från 1972. Ge mig lite ståltråd och silvertejp bara så har jag henne up and running in no time.

Jag är duktig på att köra både framåt och bakåt. Jag kan krypköra eller gasa infernaliskt och fickparkering behärskar jag kusligt bra. Ytterst ytterst sällan backar jag på någonting. Under mina tjugosju år bakom ratten tror jag bestämt att jag bara en gång har backat på någon annans bil och då med en minimal skråma som resultat – vilken jag naturligtvis skamset visade upp för bilägaren.

Men i söndags förstår ni, då tänkte jag att jag skulle ta igen allt det där. Rejält. Och tänkte dessutom som så att varför ska man fantasilöst ta sin egen bil och backa på någon annans när man har flera egna bilar och kan synka så att man använder egen plåt till hela alltet? Det vill säga Linda i sin bil A backar på Lindas bil B. Nej det har ni väl kanske aldrig tänkt på, eftersom det ärligt sagt inte verkar sådär alldeles smart. Men nu blev det så, med den påföljden att hon på bilden nu står där och skäms. Hon tror nämligen att det var hennes fel, stackarn, hon vars rutor immat igen under den höstligt kalla natten.

När jag har lugnat ner mig ska jag än en gång försäkra henne om att hon inte hade någon del i det hela. Att det är jag och ingen annan som ska stå till svars. Att hon fortsättningsvis är den bästa lilla bilen i världen. Och att det alltid kommer att vara hon och jag.

Mot världen.