Efter alltför många snoozningar stängde jag av klockradion. Segade mig ur sängen. Och vacklade mot badrummet för att tvätta liv i mitt glåmiga ansikte. Kommen så långt kände jag mig äntligen piggare. Lite mer fit for fight, så att säga.

Sen klädde jag på mig. Fiffade till håret. Och gjorde mig beredd för grande finale: hårspray extra strong. Eftersom jag inte tycker om att vara fluffig enbart utanpå öronen är det ytterst viktigt att jag vid det tillfället håller i en spegel med vars hjälp jag kan inspektera bakhuvudet. För att kunna göra det greppade jag min lilla spegel, bara för att i sekunden efter o-greppa den. För att tala klarspråk: jag tappade den. På klinkers.

Sju års olycka sådär bara. Och då kände jag mig precis som ett närstående barn till mig en gång skrev: som en riktig human bean, exakt lika smidig. Och i den stilen har dagen fortsatt medan jag gått från (o)klarhet till (o)klarhet. Greetings alltså, från den mänskliga bönan. Hon som varken behärskar speglar eller ord.

Uppenbarligen.