Väldigt ofta får man höra att det är gott att utforska sitt inre och lära sig mer om sig själv. Om det påståendet kan jag – utan att skryta – säga att det är jag ganska bra på. Faktiskt nästan plågsamt bra, eftersom jag oftast börjar eventuell felsökning hos mig själv istället för hos min mot- eller medpart. Typ: vad är det hos mig som gör att jag blir så arg när jag pratar med henom? Varför grips jag av sanslös ögonkrafsarlusta?

Fast det var ett sidospår, herr Inter Nät. Egentligen skulle jag berätta att jag idag har lärt mig mer om mitt yttre, nämligen: jag ser inte klok ut med ögonbryn. Ni som känner mig har kanske noterat att jag är blond? Så pass blond att mina ögonfransar- och bryn är i det närmaste osynliga. De finns där men gör inget väsen av sig, vilket det tydligen finns en uppenbar orsak till. Säger hon som nu har två fluffigt färgade fjärilslarver bland pannvecken. Se på tuppen ovan och föreställ er sedan nämnda larver ovanför hans vindögon: så ser jag ut.

Men idag skiner solen och påskledigheten ligger framför. Så vad gör det egentligen, om hundra år?

h. sign.

”detkundehavaritvärre”