Egentligen har vi inte mycket gemensamt, Juha och jag. Jag menar: han är man, jag är kvinna. Han har glasögon medan jag är utan. Och no offence till dig Juha, men jag har mer hår. Ännu åtminstone.

Juha och jag tillhör olika partier. Vi har olika modersmål och klädsmak (kostym varenda dag – Juha?). Och tillhör olika religiösa samfund, eller vad den rätta termen nu är. Han är laestadian och jag är vardagslutheran, det vill säga att jag liksom alltför många med mig, tror mest vid skolavslutningar, jul och påsk. Eller när mänskor jag älskar dör och jag behöver någonslags hopp för att ta mig vidare.

Det är väl egentligen bara två saker vi har gemensamt, vi tror båda att vi vill jobba för samhället. Och vi bloggar. Vilket tar mig fram till avsikten med hela det här inlägget: jag tänker göra en Sipilä och blogga om mina tankar kring kommunfusionsdiskussioner.

På torsdagens fullmäktigemöte bestod en av våra uppgifter av att bemöta och fatta beslut kring en motion i vilken föreslås att vår kommun ska inleda en förhandlingsprocess kring en eventuell fusion med grannstaden. På ett sätt kan man se det hela som en mycket enkel fråga på vilken man kan svara antingen ja eller nej. Blir svaret det senare, så tar det hela slut där, åtminstone för den här gången.

”Den här gången”, skriver jag, och sa så också i fullmäktigesalen, eftersom vi har kunnat notera att samma fråga med jämna mellanrum dyker upp. Det som nu är annorlunda, är att tankarna och nyfikenheten på att undersöka hur en sådan fusion kunde utformas – såväl bland förtroendevalda som bland kommuninvånarna – har fått ett bredare fäste än tidigare. Samtidigt som det fortsättningsvis finns personer som är av annan åsikt. Delade åsikter är i och för sig vardag i politiken, men i och med att vi alla arbetar för samma sak: kommuninvånarna och kommunen, så måste man gemensamt försöka finna sätt att ta sig vidare.

Nu gäller alltså att oavsett om man anser att Korsholm är en bra kommun att bo och leva i (och det vet jag att vi alla gör). Oavsett om man kanske anser att det är fel tidpunkt att göra det här (som exempelvis jag själv hittills har tänkt). Eller om man har rädslor kring hur en sådan kommun kommer att kunna finnas till för just en själv och ens modersmål (japp, där också) – så behöver man vara med och arbeta för att man tillsammans kan formulera ett avtal utgående från vad som är viktigt för den egna kommunen och hur man då skulle kunna skapa gemensamma strukturer för att trygga detta. Vi behöver också fundera på vad som kanske kunde förbättras och framförallt: vad vi som gemensam enhet tillsammans kunde skapa och vinna.

Utgående från det förhandlas fram ett avtal som först DÅ: tas ställning till. Skulle det vara så att båda parter kommer fram till att det här kan bli något bra, så säger man ja. Om inte fortsätter man som tidigare. Men oavsett hur det går kan jag tänka mig att båda parterna kommer att lära sig en hel del via en process av den här typen.

I arbetet kommer dock att krävas förtroende och öppenhet, från alla håll. Det kommer att krävas att man verkligen tänker till och inte låser sig i en åsikt: varken i ja eller nej. Åtminstone inte förrän processen är genomgången och ställning ska tas.

Vad tror du Sipilä:

Får jag godkänt för mitt bloggande?