Eller metisamm, som vi säger i Replot, upphörde regnet. I samma sekund sprack molnen delvis upp och lät solen försiktigt smyga sig fram. Med de första trevande strålarna steg värmen och med det blev världen ännu lite vackrare än förr.

Så jag släpade min av klätterparken ledbrutna kropp med mig till grovköket. Lokaliserade hängmattan som jag så duktigt kommit ihåg att ta in igår kväll. Klämde fast den under min blåmärkta arm. Hasade in till köket, greppade deckaren som just nu närmar sig sin spännande upplösning under den andra armen (som är friskt skär by the way,  inga blåmärken). Men precis när jag skulle greppa terassdörren – så gick solen i moln. Igen. Medan hen ovan där vred på bevattningen.

Igen.

Inte konstigt att vår befolkning består av uppskattningsvis fem miljoner härdade realister. Hur skulle man kunna bli annat då man år efter år genomlever denna finländska sommar som inte är någonting annat än en förklädd sedelärande historia: förvänta dig inget, så blir du inte ledsen. Klä inte av dig, för då blir du kall i nordanvinden. Ta inte på dig solglasögonen, för då ser du inget i hällregnet.

Naturligtvis är oftast bra att vara härdad, likaså realist. Men just nu skulle jag bara vilja vara …

Varm.