Jag hade tänkt sy det snyggt. Med öljetter och hela köret. Hade tänkt att det skulle bli det svalaste, mest funktionella och läckert eleganta vindskydd som holmen någonsin skådat. Men eftersom jag vet att symaskinen hyser en djup och innerlig avsky för mig och att mina känslor är exakt desamma, men i motsatt riktning. Och efter att vi i ett års tid bistert sneglat på varandra i spänd väntan på den stora sammandrabbningen, så gjorde jag det till sist:

Klippte bort det som inte behövdes. Struntade blankt i att fålla. Och stansade sedan fast hela tygeländet i husväggen och terassen: kaching. Kaching. Kaching. Resultatet blev … ett vindskydd. Varken mer eller mindre och så skulle det bli.

Förlåt Ernst. Men nu pallade jag inte mer.