Samhälle eller Sär-hälle?

IMG_20181004_174521_925.jpg

På bilden har Navid Modiri just sagt ”Hej!” till alla oss som satt i salen. Han menar nämligen att det är just precis så enkelt: att skapa kontakt. Att visa den andra att du ser henne eller honom. Att visa att den du möter finns i ditt universum. Han sa till och med, att vi blir till i varandras blickar. Jag ser dig, du finns. Att inte se är att osynliggöra.

Fyrtiofem minuter senare satt vi där. Tagna över allt det vi fått lyssna till. Han pratade om ”mellanförskap” och hans och många andras upplevelse av att alltid finnas mellan samhällen, traditioner och kulturer. Men mest pratade han om vilken typ av samhälle som vi vill leva i. Vill vi verkligen att vi ska dra oss tillbaka i skilda boxar eller vill vi vara tillsammans? Naturligtvis funkar det att stänga in sig, det är fullt möjligt. Men om vi stannar i boxarna kommer vi så småningom att ruttna bort. Kunde vi tillsammans satsa på att gemenskapa ett samhälle istället för ett sär-hälle?

Tillsammans funderade vi också på samtal och att göra skillnad: Om du gör skillnad i dina samtal gör dina samtal skillnad. Som så kallad samtalsaktivist gav han oss tre riktlinjer för ett äkta samtal:

  • Lyssna för att förstå (på riktigt, inte bara framhäva dina egna tankar)
  • Ge och ta plats (i samtalet, tala – lyssna)
  • Lämna ditt ego hemma (ejmen rent av, på amirikanska)

Användbart i alla sammanhang, alldeles speciellt i sådana där vi tenderar att gräva ner oss i egna påståenden och argument och förbiser att öppna upp förståelsen för andras tankar. Kanske vi skulle ta och testa i valfritt sällskap?

Det får bli er hemuppgift: att inte bara tala, utan sam-tala.

Tack och hej!

Kalles Kaviar.

 

Vadå Stockholmare?

Försäljare gillar mig. Och predikanter. Likaså Amnesty, Greenpeace och Röda Korset. För att inte tala om alla de mänskor som på storstädernas gator kränger elavtal, olika telefonabonnemang eller sådär annars bara vill prata av sig. Om världens undergång eller annat upplyftande. Alla dom gillar mig. Jättemycket. Eller så har det under åren åtminstone varit. Det har aldrig spelat någon roll om jag rört mig ensam eller tillsammans med andra – det är mig som dom tveklöst har siktat in sig på.

Länge funderade jag på varför det är på det viset. Vad det är för slags dold magnet som jag har i kroppen och om det finns något jag kan göra för att få vara ifred. Utan att bli frälst, fastkedjad vid något oljefält eller försedd med valfritt till synes genomförmånligt elavtal som sist och slutligen ändå skinnar mig in på bara kroppen.

Och till sist kom jag på vad det är som jag gör ”fel”: jag tittar folk i ögonen. Jag både ser och ser dom. Sådär som man i allmänhet gör i små samhällen. Men det som man av artighet och omtanke gör i en liten by funkar inte i miljonstäder. Där mycket hänger på att bli just det: sedd. För att sprida sitt budskap eller sin rädsla. För att ha möjlighet att förtjäna sitt levebröd. För att få vara någon, för en stund.

Ända tills igår då bybon i mig var sen till det seminarium jag skulle gå på. Två minuter över nio hastade jag in till Stockholmsmässan. Med andan i halsen och blicken riktad rakt fram på den sal jag var på väg till, blev jag plötsligt hejdad av orden ursäkta, är du från Stockholm? Just då kändes det som en liten seger. Men efter att ha begrundat det hela en stund.

Är jag inte längre säker.