Sväljklart

20190403_173440_Clean.jpg

Då Yle i en artikel kring gårdagens historiska möte skrev ”sväljklart” istället för självklart, blev det så fel men ändå plågsamt rätt. När beslutet nu är klart, är det många som har en hel del att tänka över och svälja för att vi tillsammans ska kunna gå vidare.

Det finns de som måste svälja besvikelsen över att det man arbetat hårt för inte kommer att bli verklighet. Medan andra sväljer den eventuella sorgen över att man den här gången inte hade möjlighet att handla i enlighet med sin övertygelse. Många försöker kanske svälja känslan av att ha blivit missförstådd, sviken och uthängd av mänskor man litat på. Och en del sväljer försiktigt undan den egna glädjen, i någon slags omtanke av sina för tillfället tilltufsade vänner.

Att komma igen blir högst antagligen inte lätt för någon av oss, oavsett om man är förtroendevald, kommuninvånare eller tjänsteman. Ändå är jag övertygad om att vi kommer att göra det. Jag skulle till och med kunna säga att det är ….

Sväljklart.

 

Att räknas

”Du kan inte lita på majoritetens vilja”, sa Linnea Henriksson, och där någonstans gick luften ur mig. Jag som ännu vill tro på mänskan. På att vi trots allt vill varandra väl i våra gemensamma utmaningar och strävanden.

Om vi inte kan lita på majoritetens vilja, var befinner vi oss då? Idag, när vi omväxlande lyfter fram majoriteter och minoriteter. ”Majoriteten vill inte förhandla/gå samman med Vasa stad.” Kan vi då verkligen lita på att de inte vill, eller kommer de att ändra sig? ”I Vasa är majoriteten finskspråkig.” Innebär det då automatiskt att de inte vill ha oss svensktalande? Ska vi utgå ifrån att vi inte ska/kan lita på dem och att det eventuella avtalet bara är ett spel för gallerierna? Efter tre år förpassas det i dokumentförstöraren ja sillä sipuli?

Men hur ska vi tänka hos oss gällande nuläget, där vi som svensktalande är i majoritet: kan de finskspråkiga i vår kommun inte lita på oss? Att vi arbetar för deras väl. Och att vi gör verksamheten begriplig för dem i såväl ord som handling. Lever vi verkligen upp till det som vi själva förväntar oss av andra?

”Det är att köpa grisen i säcken om man lovar att förvaltningen ska fungera på två språk. Man vet vad man har men inte vad man får.” sa Ida Asplund. Och som jag tolkar det är hon med det inne på samma tema: man lovar mycket men håller nödvändigtvis inte vad man lovar.

Och Markku Suksi menade att internt arbetsspråk eller förvaltningsspråk, inte är någon grundrättighet. Utan att kommunerna inom ramen för sin självstyrelse kan bestämma hur man lägger upp det hela och hur man arbetar. Likaså, vid eventuella samgångar kan kommunerna tillsammans bestämma hur man vill ha det. Men då måste det uttalas i alla dokument, förvaltningsstadgar och avtal.

Alla tre personer som jag idag lyssnade till grundade sina uttalanden i vetenskap och beprövad erfarenhet. I lagstiftning och forskning. Och ändå var de inte eniga. Så vad fick jag med mig gällande förvaltningsspråk?

  • Spelrummet är stort och möjligheter finns att forma egna modeller.
  • Men eftersom vi inte kan lita på varandra så är det tydligen shit the same.

Minns ni att jag en gång skrev att vi är våra egna svagaste länkar? Det ser verkligen inte bättre ut, ändå tänker jag inte sluta lita på mänskor riktigt än.

Jag tror nämligen inte att man kan leva ett liv på det sättet.