Sväljklart

20190403_173440_Clean.jpg

Då Yle i en artikel kring gårdagens historiska möte skrev ”sväljklart” istället för självklart, blev det så fel men ändå plågsamt rätt. När beslutet nu är klart, är det många som har en hel del att tänka över och svälja för att vi tillsammans ska kunna gå vidare.

Det finns de som måste svälja besvikelsen över att det man arbetat hårt för inte kommer att bli verklighet. Medan andra sväljer den eventuella sorgen över att man den här gången inte hade möjlighet att handla i enlighet med sin övertygelse. Många försöker kanske svälja känslan av att ha blivit missförstådd, sviken och uthängd av mänskor man litat på. Och en del sväljer försiktigt undan den egna glädjen, i någon slags omtanke av sina för tillfället tilltufsade vänner.

Att komma igen blir högst antagligen inte lätt för någon av oss, oavsett om man är förtroendevald, kommuninvånare eller tjänsteman. Ändå är jag övertygad om att vi kommer att göra det. Jag skulle till och med kunna säga att det är ….

Sväljklart.

 

Att räknas

”Du kan inte lita på majoritetens vilja”, sa Linnea Henriksson, och där någonstans gick luften ur mig. Jag som ännu vill tro på mänskan. På att vi trots allt vill varandra väl i våra gemensamma utmaningar och strävanden.

Om vi inte kan lita på majoritetens vilja, var befinner vi oss då? Idag, när vi omväxlande lyfter fram majoriteter och minoriteter. ”Majoriteten vill inte förhandla/gå samman med Vasa stad.” Kan vi då verkligen lita på att de inte vill, eller kommer de att ändra sig? ”I Vasa är majoriteten finskspråkig.” Innebär det då automatiskt att de inte vill ha oss svensktalande? Ska vi utgå ifrån att vi inte ska/kan lita på dem och att det eventuella avtalet bara är ett spel för gallerierna? Efter tre år förpassas det i dokumentförstöraren ja sillä sipuli?

Men hur ska vi tänka hos oss gällande nuläget, där vi som svensktalande är i majoritet: kan de finskspråkiga i vår kommun inte lita på oss? Att vi arbetar för deras väl. Och att vi gör verksamheten begriplig för dem i såväl ord som handling. Lever vi verkligen upp till det som vi själva förväntar oss av andra?

”Det är att köpa grisen i säcken om man lovar att förvaltningen ska fungera på två språk. Man vet vad man har men inte vad man får.” sa Ida Asplund. Och som jag tolkar det är hon med det inne på samma tema: man lovar mycket men håller nödvändigtvis inte vad man lovar.

Och Markku Suksi menade att internt arbetsspråk eller förvaltningsspråk, inte är någon grundrättighet. Utan att kommunerna inom ramen för sin självstyrelse kan bestämma hur man lägger upp det hela och hur man arbetar. Likaså, vid eventuella samgångar kan kommunerna tillsammans bestämma hur man vill ha det. Men då måste det uttalas i alla dokument, förvaltningsstadgar och avtal.

Alla tre personer som jag idag lyssnade till grundade sina uttalanden i vetenskap och beprövad erfarenhet. I lagstiftning och forskning. Och ändå var de inte eniga. Så vad fick jag med mig gällande förvaltningsspråk?

  • Spelrummet är stort och möjligheter finns att forma egna modeller.
  • Men eftersom vi inte kan lita på varandra så är det tydligen shit the same.

Minns ni att jag en gång skrev att vi är våra egna svagaste länkar? Det ser verkligen inte bättre ut, ändå tänker jag inte sluta lita på mänskor riktigt än.

Jag tror nämligen inte att man kan leva ett liv på det sättet.

 

Var bor känslorna?

Klockan 16.30 bänkade vi oss i bilen, sonen och jag. Bilen stod då parkerad på en gårdsplan i Korsholm, i Replot närmare bestämt. Min bänkgranne tog hand om musiken medan jag rattade iväg över Replotbron mot Alskat. Efter ca 10 minuter passerade vi kommungränsen till Vasa för att fortsätta färden via Gerby, Brändökorsningen, omfartsvägen, Stenhaga och sen … schlabamm bytte vi kommun igen. Fast på riktigt sa det inte schlabamm, utan vi gjorde precis så som vi gjort så många gånger förr: tog oss från punkt A till punkt B vilket råkar vara en resa genom kommuner.

Efter mötet (kl. 17 – 18.10) vid Korsholms Ämbetshus gjorde vi om proceduren, den här gången via Vasa centrum eftersom ”någon som jag känner” hade cash som brände i fickan. Pengar som alldeles bestämt borde omsättas i någonting asap.

Under mötet pratade vi svenska. I varuhuset pratade vi svenska. Och när jag körde ner i en av de djupa groparna på varuhusets parkering och stötdämparna slog i botten svor jag på uppretad vansinnes-finlandssvenska: f a n s j ä v l a h e l v e t e! Varefter jag klagade en stund på det undermåliga vägunderhållet i Vasa. Sen rattade vi vidare mot och över Korsholmsgränsen där jag på upploppet i Replot passade på att upprepa min klagan: att det ska vara så s v å r t att se till att landsvägarna håller måttet! Vad har man politiker egentligen TILL?! Sen tittade jag mig i backspegeln och höll käft resten av resan.

Och hörni mänskorna, under allt detta så inte bara svor jag utan också tänkte.

Jag tänkte på det som vi för tillfället håller på med, på samgångsförhandlingar. Jag tänkte på fakta kontra känslor. Utveckling kontra trygghet. Och på vi, dem och de klyftor som uppstår när vi inte förmår eller vill sätta oss in i varandras tankegångar. Jag kom så långt att jag bestämde mig för att från och med nu blankvägrar jag att lägga etiketter på mänskor. För min del är det slut med fusionsivrare och självständighetsvänner. Med kappvändare och bedragare.

Jag försöker verkligen förstå och sätta mig in i hur samhället fungerar. Och försöker få grepp om hur vi på bästa sätt ska kunna trygga en livskraftig kustremsa här i trakterna kring Suomineitos magaknapp. (eller magapyl som vi säger i Replot)

Naturligtvis vill jag att mitt barn fortsättningsvis ska kunna prata om sin magapyl. Naturligtvis vill jag att om han får ont i just den magapylen ska han kunna få vård på svenska (även om han då för säkerhets skull kanske måste säga navel istället för pyl). Naturligtvis är det viktigt för mig att jag kan leva på svenska! Samtidigt som jag också behöver kunna ta mig fram på finska i detta vårt tvåspråkiga land.

Är det då vi svenskspråkiga som ensamma ska fortsätta kämpa för vårt språk? En kamp som vi under de senaste åren kunnat notera inte är sådär alldeles fruktbar med våra blå vänner i toppen. Man vill inte så gärna se oss, även om man måste eftersom grundlagen skyddar våra språkliga rättigheter. Eller kunde man slåss tillsammans på en bredare front? Fler mänskor som värnar om och arbetar för att trygga svenskan i en genuin tvåspråkighet? Har vi så mycket förtroende för varandra att vi vågar tänka oss in i ett sådant scenario?

Ja sini, jag vet inte.

Men det jag hittills har kommit till insikt om är att vi pratar förbi varandra. Om skilda saker och på olika nivåer.