Sent igår kväll bänkade vi oss i biosalen för att under några timmars tid leva oss in i Marvels fiktiva värld av gudar och superhjältar. På den stora skärmen framför oss var de ibland djupt osams för att sedan gråtmilt försonas. De svingade sig från rymdfarkost till rymdfarkost och tog sig sedan snabbt upp till Asgård och ner igen. Allt medan de jonglerade humoristiska repliker mellan sig. Och de slogs, ordentligt. Men oavsett slagens brutala intensitet, så reste de sig alltid upp igen.

Jag och den unge mannen som satt bredvid mig var fullt medvetna om att vi betraktade  en saga. Garanterat även resten av publiken. Och när man går för att se den typen av filmer, är tanken inte att man ska ifrågasätta riktigheten i det som sker, utan istället få en möjlighet att drömma sig bort från det egna livet. Kanske själv bli odödlig för en stund.

Sen när ljuset tänds och verkligheten med sina otåliga fötter står bredvid och trampar, så kastas man snabbt nog tillbaka till det verkliga livet. Ett liv där vi är så långt ifrån odödliga som vi bara kan komma. Där vi är plågsamt sköra varelser som när det kommer till frågor om liv eller död, egentligen har väldigt lite att säga till om.

Vi kan förstås ta väl hand om oss. Äta riktigt. Motionera mycket. Akta oss för än det ena och än det andra. Ändå har vi inga garantier. Det enda som krävs är att vi är på fel ställe vid fel tidpunkt. Vi råkar ut för en olycka, bakterie, eller en person som inte värdesätter sitt eget liv och därför inte värdesätter andras. Eller så bestämmer sig våra gener för att plötsligt visa vad de långt inne bär på – så står vi där.

Livet är ändligt.

Idag tänder vi ljus för alla dem som inte är längre är här. För dem vi älskat och tyckt om. Skrattat och gråtit med. För dem som vi ibland ropat ”jag hatar dig!” åt.  För dem vi varit vansinnigt arga på men förhoppningsvis haft tid och möjlighet att försonas med.

Och innan det blir dags att tända fler ljus: idag, imorgon eller om något år. Så försöker jag påminna mig själv om att vi inte rår över livet, utan bara över vad vi fyller det med. De mänskor som är här idag är det kanske inte imorgon. Vill vi då verkligen lägga energi på långsinthet och bitterhet? Eller ska vi kanske – även om det många gånger är svårt – satsa på att reda upp sånt som skaver mellan oss. Varje dag berätta för våra nära att vi tycker om dem. Och helt enkelt försöka ha det så bra som möjligt,

tillsammans.