För varje år som går får vi tända fler ljus. Minnas fler mänskor. Sakna fler. Och samtidigt som ljusen blir allt fler, blir julkorten som ska inhandlas allt färre. Jag vet att det är rätt. Att det är så här det fungerar, livet. Men ändå känns det ibland så fel. Hur är det ens möjligt att sakna så många?

Min mamma som tycker om att fotografera har under många år troget framkallat och samlat foton på hög. Senaste vecka inledde hon projekt ”samla bilder i album” och sitter nu vid ett stort bord och sorterar. Igår visade hon mig ett av dessa album tillägnat vänner och kära och där fanns dom alla, alla dom som hon inte längre kan gå till när hon vill berätta något eller bara umgås en stund. Alla dom som hon och vi inte längre kan ringa till när vi håller på att spricka av glädje över någonting. Eller när vi är så ledsna att vi inte vet vart vi ska ta vägen. När vi behöver tröst av någon som känner oss utan och innan. Där var dom. Så nära, men ändå för långt borta.

Det sägs att vi ska tänka på att vara tacksamma över den tid vi har fått ha varandra. Att vi ska vara tacksamma över de minnen vi har, och jag försöker göra mitt bästa. Det sägs att det är livets gång.

Men det är svårt när andras liv går ifrån en.