Det finns vissa saker som man inte tycker sådär vansinnigt mycket om att höra, typ: Ja här gick det verkligen undan, har du kanske själv någon tanke om vad det stod på hastighetsmätaren? Eller: Eftersom deadline var för en vecka sedan antar jag att din essä fastnat någonstans i mailboxen. Kan du sända den igen? Nu. Eller: Här var det mjukt och fluffigt – kanske någon har skaffat trivselvikt? För att nu nämna några exempel.

Under årens lopp har min lista av ”Saker som jag helst inte vill höra” gradvis blivit längre. Och varje gång som jag får lägga till något känner jag mig uppriktigt glad. För de gångerna innebär åtminstone att jag fortfarande är vid liv. Att saker händer. Och att jag får vara med om något. Ofta om sånt som jag inte varit med om förr. Och många gånger sånt som jag aldrig vill vara med om igen. Någonsin.

När det gäller dagens listbidrag som yttrades av min femteklassare, så hamnar det väl någonstans där mitt på skalan: Mamma, hälsovårdaren vill att du ringer henne. Varför då? Du har inte kryssat i att jag får mellanmål. Eller middag. Eller nattamat. Utöver det verkar det som om jag eventuellt har kryssat i något mycket mer suspekt som han däremot antas få. Något som inte lämpar sig för att yttras i detta forum.

Som ursäkt till det skedda kan jag inte säga annat än att frågeformuläret bestod av femtio sidor (eller åtminstone fem). Och tidpunkten som jag valde för att utföra min förälderliga plikt inte helt optimal (sånt ska absolut göras före klockan 22, jag vet det nu). Så nu ser det inte bättre ut än att jag tydligen är en mänska som svälter sitt barn.

Och att jag uppenbarligen har en hel del att förklara.