Strax efter åtta gick jag ut med hunden. Hämtade tidningen. Kokade kaffe. Stekte bacon och ägg. Läste tidningen. Drack kaffet. Och knaprade i mig av allt det stekta. Sen tog jag min bok under armen och kröp ner i sängen igen. Mätt men slut som mänska.

Med täcket noggrant instoppat runt mig bestämde jag mig för att nu stiger jag inte upp igen. Inte förrän min mamma kommit in och ynkat mig lite. Inte förrän hon hållit sin svala hand på min panna.

Så jag väntade. Och väntade. Så granne hon är brukar hon för det mesta nämligen komma förbi ett varv för att se vad vi har på gång under helgen. Men hon kom aldrig. Och jag var så trött så trött och min panna var så bekymrad.

Min syster ringde och frågade när vi är på väg ut till holmen, men vad kunde jag svara? Innan mamma ynkat mig kan jag helt enkelt inte stiga upp. Det är omöjligt. Pannan är för rynkig och benen bär inte.

Fem minuter senare kom första mammahjälpen in. Inringd via en holme ett antal sjömil bort. Fullt utrustad med sval sval hand. Bekymrat tonläge. Och (nästan) bara min. Nu börjar vi om:

Kaffe, någon?