Jag bryter inte ihop om jag måste ta disken varje dag, utan är glad för att jag istället har någon som servar min älskade lilla Citroen närhelst den behöver lite mänsklig omtanke. Inte heller blir jag vansinnig över att det är jag som de flesta gångerna sköter tvättandet med allt vad som där hör till. Istället för det slipper jag nämligen bära in pellets var och varannan dag och regelbundet sota pannan. Och eftersom jag väntade i många år på att få snosa baby så ville jag ha merparten av föräldraledigheten. Allt det där är ok med mig. Det är mitt och vårt val. Att få vardagen på något vis att rulla utan att någon av oss behöver gå omkring och muttra fulheter över upplevda orättvisor till den andra.

Men varför, så fort jag ska göra någonting ute, som att såga bort vildvuxna kvistar och träd som står i vägen för såväl min sol som min lycka – så får jag SKITSÅGEN? Rent ut sagt. Det mest rostiga och ovassa sågexemplaret som någonsin skådats på denna holme. Varför? Det är inte det att vi inte skulle ha en bättre såg, för det har vi. En vass Sandvik försedd med ett vackert sommargult handtag. En såg som  framförallt är: min.

Var är den sågen då? kan man undra. Jo den är ute och bygger vedtak. Tillsammans med någon som tydligen inte är misstänkt för att såga i mark och sten. Jag menar … som om jag? Det finns verkligen ingen jämlikhet här i världen.

Inte så länge kvinnorna inte får ordentliga verktyg att ta i händerna.

/ Linda