Närdemokrati och annat spännande

Under de senaste åren har det snackats mycket om närdemokrati. Man har funderat på allt från vad det nu riktigt är och hur det fungerar, till om det faktiskt är det som vi ägnar oss åt här ute i (o)bygden. Själv tänker jag att närdemokrati betyder att vi som medborgare har möjlighet till direkt inflytande över politik och förvaltning i det område där vi går och lägger oss till natten. Om min säng mestadels står i Replot som finns i Korsholm – har jag möjlighet att påverka det som händer runtomkring mig. Jag får rösta i kommunalval, jag kan lämna in initiativ och jag kan kontakta förtroendevalda när något bekymrar mig eller jag har en så fruktansvärt bra idé att jag knappt kan sova om natten.

Så långt den tydliga biten. Sen återstår frågan om huruvida det är närdemokrati som vi till vardags sysslar med och hur bra vi egentligen lyckas med det. En fråga på vilken jag väl ändå vill svara ja, även om det naturligtvis alltid finns rum för förbättring och tur är väl det. Vad skulle vi ta oss till om allt bara funkade, om vi ansåg oss vara färdiga? Demokratiska till döds, liksom.

Men om vi nu lyfter blicken högre och kikar över Replotbron (har ni inte en Replotbro kan ni ta något annat stort) mot nationen och riksdagsvalet, så märker vi ganska snart att vårt Finland inte är så där fruktansvärt stort, typ som en mindre kinesisk stad. Ett tydligt tecken på det är att vi känner hälften av riksdagsvalskandidaterna och är släkt i minst tredje led med en femtedel av dem. Så vad innebär det? Närdemokrati på nationell nivå.

Vi känner dem och de känner oss. Alla har vi gemensamma släktingar eller bekanta. Vi har gått i de samma skolorna, lekt i samma områden, gått på samma bio. Och vare sig vi pratar svenska eller finska så finns alla på ett telefonsamtals avstånd. God dag eller Hyvää päivää bara, och så kastar vi fram vad vi har på hjärtat.

Här finns partier för alla önskemål. Riksdagskvinnor- och män med olika specialkompetenser och målsättningar. Det finns de som redan suttit med en tid och det finns de som engagerat vill ge sig in i det hela. Vi har stadsmänskor och landsbygdsmänskor och de som är lite av allt. Mänskor som oss. Som lever i vår verklighet och inte bara vill upprätthålla den utan också förbättra.

Så vad vill jag säga med det? Att det inte finns en ursäkt i världen som skulle täcka upp för det att inte gå och rösta.

Ingen, så pallra er iväg på söndag.

(Själv röstar jag på SFP och nummer 45, Ingo – för ny energi och fräscha ögon!)

 

 

 

Att ge och ta emot råd

Rådgivande folkomröstning … du kan antingen älska eller avsky sådana, men hur du än förhåller dig till dem så fyller de ändå en funktion. De ger folket en möjlighet att engagera sig genom att ge råd till personer som de i förtroende valt att utföra vissa uppgifter. Därefter är det upp till de förtroendevalda att ta emot råden. Båda parter har alltså en uppgift som de personligen ansvarar för: en ger, den andra tar.

De som är mindre förtjusta i konceptet menar att folket redan överräckt beslutanderätten till de folkvalda och att rådgivande folkomröstningar därför inte behövs. Medan de som är positivt inställda till det hela säger att vissa ärenden är för stora för att avgöras av en begränsad del av kommunens invånare, vare sig de är förtroendevalda eller ej.

Frågan om folkomröstningar kan man diskutera i all evighet men det tänker jag inte göra nu, istället ska jag hoppa direkt till den punkt då man har ett resultat att beakta.

Själv tänker jag att om man lägger korten på borden och ger kommuninvånarna behövlig information och material att begrunda, så måste man kunna förutsätta att det faktiskt görs. Om man ger kommuninvånarna möjlighet att ge sitt råd – dvs rösta – antingen per brev eller personligen i en vallokal, så måste man kunna förutsätta att det görs. Om man dessutom ger tre alternativ: ja, nej, eller ”tar ej ställning”, så måste det finnas ett alternativ som passar åt alla.

Om kommuninvånaren då väljer att inte ta sitt ansvar. Om hen inte utnyttjar sin rösträtt och inte heller ser det som sin skyldighet att rösta – då har jag som förtroendevald ingen möjlighet att ta råd av den personen. De enda råd jag de facto kan ta emot är de som ges mig.

I Korsholm valde en stor del av befolkningen, 76,4 % att ta sitt ansvar och rösta. Av dem röstade 61,3 % för fortsatt självständighet och 36,8 % för samgång. Det är till dessa siffror och råd som vi behöver förhålla oss.

Inget annat.

 

 

 

 

 

Förtroende och Val

För första gången någonsin ställer jag upp som kandidat i ett val, eller ställer mig till förfogande närmare bestämt. Jag vill hellre se det så eftersom vi i vårt land och våra kommuner följer systemet med förtroendeval. Då någon ger mig sin röst ger den personen mig samtidigt sitt förtroende. Ett förtroende som det sedan är upp till mig att förvalta väl under de kommande fyra åren. Eller som det står i kommunallagen: ”kommunens beslutanderätt utövas av fullmäktige som valts av invånarna. Kommunen skall sträva efter att främja sina invånares välfärd och en hållbar utveckling inom sitt område”. Och det är upp till oss som väljare att välja den som vi uppfattar att bäst kan arbeta för vår gemensamma välfärd.

Nu känns det redan länge sedan jag blev tillfrågad om jag ville ställa upp. Något som ledde till att jag under några dagars vånda funderade fram och tillbaka. Instinktivt ville jag säga nej. Naturligtvis inte! End of discussion. Men livet har trots allt lärt mig att om man alltid säger nej riskerar man att gå miste om en hel del. Oftast av det roliga slaget. Så jag gav det några dagar och kom fram till att om vi vill ha våra kommuner kvar och om vi vill att de ska styras som de hittills gjorts, så är vi beroende av att det finns personer som vid något tillfälle i sitt liv tar ett ansvar och ställer sig till förfogande. Så det gjorde jag. Men för att få något slags grepp om vad det var jag gav mig in i blev det en hel del googlande på redan nämnda kommunallag där jag bland annat fick lära mig att ”de förtroendevalda skall arbeta för kommunens och invånarnas bästa samt sköta sitt förtroendeuppdrag med värdighet och så som uppdraget förutsätter”.

Så här är jag nu. Nummer 43. Aningens spänd men också nyfiken på hur det ska gå. I min egen lilla gallup är jag i runda tal nu uppe i sex röster. Jag kan dock inte säga vems rösterna är eftersom jag kan tänka mig att det enligt vallagstiftningen inte är tillåtet att avslöja sådant… Dessutom är vi alla människor med rätt att ändra åsikt så vem vet vilket nummer mina presumtiva väljare sist och slutligen skriver? Mitt kampanjarbete har varit tämligen blygsamt och jag har inte kämpat om spaltmillimetrar med mina kandidatkollegor. Orsaken till det hittar ni om ni går tillbaka till första stycket: jag väntar på förtroendet. Om det på söndagen visar sig att jag ska bege mig in i politiken är jag fullt övertygad om att jag kommer att få uppgifter och ärenden att arbeta för. Det kommer ni och jag som kommuninvånare att se till.

Så kom ihåg att ge ert förtroende till någon! Parti och person är det upp till er att välja.

God Natt,

/ Linda