Nästan ända fram…

Så jag packade väskan, igen. Det behövs egentligen inte så mycket för en natt i hufvudstaden, men typ det allra nödvändigaste är alltid bra att ha med sig. Dessutom vill man ju gärna vara till sin fördel när man ska vistas med fler mänskor än vanligt. Hel och ren är inte fy skam, men ibland vill man vara lite helare och aningens renare. Inför dag två överträffade jag till och med mig själv och lade ner ett par svarta strumpyxor till min klänning. Vad ger ni mig för det?

När dag 2 infann sig insåg jag dessvärre att det inte var strumpbyxor jag packat utan tights, vilket innebar att jag var tämligen ”barfotad”. Fast det var inga problem, eftersom jag också rafsat ner ett par svarta sockor. Mänskans triumf över elementen, just saying! Att jag kom ihåg! Ystert glad drog jag på mig sockorna. Drog. Och drog. Tills jag så småningom fattade att sockorna omöjligt kunde vara mina. Mina slutar nämligen inte i grenen.

Så jag drog av mig hela alltet igen och gjorde en mental anteckning om att ge tillbaks sockorna till min man, varefter jag stoppade ner mina bara fötter i  skorna. Syns knappt alls att jag är blekfotad, tänkte jag. Tills jag stod framför hisspegeln, men då var det för sent. Andtruten kastade jag mig in till Forum för att shoppa loss, men där ville man inte öppna sina dörrar förrän om en timme. Så vad gör man? Man står sitt kast. Egentligen tror jag inte att någon ens märkte att det fattades vissa klädesplagg på min kropp. Allt jag behövde göra var att öppna munnen och lösgöra min entusiastiskt hemsnickrade finska så glömde de allt annat.

Själv glömde jag allt annat när jag vid Kampens Alko fann den ultimata produktförpackningsutvecklingen i form av mamma-Grandin: behold! Det enda som fattades var sugröret, men så handlingskraftig kvinna jag är så tillsatte jag det själv.

Vino Tinto to go, vem gnäller då om sockor?

Omvägar

Så när jag satt där på seminariet så tänkte jag. En hel del, faktiskt. Först på att de exempel han gav var något förlegade. Och på att vissa av de ord han valde var något gammalmodiga och omoderna. Jag satt alltså där och var sådär som många av oss ganska ofta är: kritisk. Men sen började jag lyssna till vad han verkligen sa. Vad som fanns bakom orden och med ens infann sig en känsla av tidlöshet.

Orden har nämligen bytts ut och i viss mån förenklats, men absolut inte vad de ger uttryck för. Han pratade om barns lust till att lära sig och söka kunskap. Om hur de kan lära sig nästan vad som helst när de är intresserade av något. Vad som helst. Hans exempel utgjordes av skalbaggar och valar. Dagens exempel kunde bestå av Minecraft eller Harry Potter. Eller Doctor Who för den delen.

Han menade att vi pratar för lite om just det, idag. Om glädjen i att lära sig och det att kunskap faktiskt befriar. Hjälper oss framåt istället för att låsa in oss i rädsla och osäkerhet.

Han pratade om bildning, men inte bara i meningen beläst. Utan en bildning som kommer av att du är duktig på ditt område. Att du vill och kan utvecklas i det du gör, vare sig du är akademiker som han var, eller snickare. En bildad mänska låter sin kunskap utvecklas i ett större sammanhang.

Dessutom sa han att vi aldrig blir fria om vi inte lär oss ifrågasätta den verklighet vi har omkring oss. Han sa att kunskapens vägar är omvägar. Att det mycket sällan finns något som ens påminner om en rak väg, men att det är de slingriga partierna och överraskningarna som gör resan värd att resas.

Och varför jag skriver det här idag? Som vanligt av ingen orsak alls. Inte ens på grund av det att jag sitter framför mina favoritprogram SPPS och Excel. Prövar mig fram med försök och misstag.

Och bedriver en bildningsresa av sällan skådat slag.