Back on track

img_20170131_170845Men ger jag mig? Nej. Istället visionerar jag kreativt, tänker utanför boxen och utformar ett alternativt upplägg till utmaning. Någon kanske försöker påstå att jag fuskar men där är jag inte riktigt beredd att hålla med. Tänker utanför boxen, mind you. Ungefär som när Kalle och Hobbe spelar Kalleboll. Reglerna ändras under spelets gång.

Från och med nu är det alltså tillåtet att hoppa över en dag, men bara en! Eller okej, fler då, men inte mer än två (eventuellt tre i yttersta nödfall).

Om vi då lämnar (det alternativa) regelverket så vill jag med dagens vardagsbild ge er en avskalad och autentisk verklighetsskildring kring hur det är att bo i en liten by på en liten holme. Och alldeles speciellt när den lilla byn på den lilla holmen råkar vara placerad på ett visst avstånd från i princip allt annat. Typ jobb och andra förlustelser.

Här tankar man. Ofta. I snöstorm, solsken och hällande regn. När det är så kallt att fingrarna nästan knäcks för att sedan ett efter ett falla till marken. När det är så varmt att man blir snudd på hög av bensinångorna. Eller när regnet nästan dränker en om man råkar titta uppåt och samtidigt gapa. Men trots alla dessa umbäranden så känns det ibland som om tanken alltid skulle vara tom vid de tillfällen då man absolut skulle vilja att den var o-tom.

Men ger vi upp?

Nej. Vi kastar in några liter till och håller andan medan vi kör uppför bron. Antingen kommer vi hem när vi tänkt oss, eller så inte. Någon gång gör vi det absolut.

Och då är det så värt det.

2016, check!

15801869_352656915102846_8615181792745357312_n

År 2016 har gett mig många insikter. En del av dem har varit goda, medan andra varit mindre bra. Vissa insikter har gjort ont, andra har stilla infunnit sig. Som till exempel när jag kom ut imorse och hittade skylten på bilden fäst vid vår lilla bro.

För några år sedan när Ahlbäck d.y. mest sov, skrek och tog sig fram enbart i barnvagn, snickrade min man ihop en liten bro över diket bakom vårt hus. Som ni ser är diket varken djupt eller brett men är som sådant ändå ett tillräckligt hinder för att det skulle vara besvärligt att ta sig över det med en barnvagn framför sig.

I det här diket kommer troligen aldrig någon typ av fisk att finnas. Mest beroende på att det så vitt jag vet inte har någon direkt förbindelse till havet, men också för att vattennivån mycket sällan går över fotknölarna. Ändå har någon (och ja, jag vet vem det är) roat sig med att lägga upp skylten ”Fiske från bron förbjuden”.

Efter att jag lugnat ner mig och mentalt återhämtat mig från skyltupptäckandet var det egentligen inte bara en, utan två insikter som jag gjorde:

  1. Det här är min typ av humor och de som lade upp skylten känner mig (nästan för) bra.
  2. Skyltar, regler och lagar för skyltarnas, reglernas och lagarnas egen skull är någonting som vi borde komma bort från. Det är istället det som finns bakom allt detta som alltid borde vara av störst betydelse. Det att det finns en mening med det hela: att skydda någon eller någonting, bevara eller främja. Inte bara reglera för att man kan eller för att man har makten att göra det.

Det är min förhoppning att år 2017 ska bli det år då vi alla verkligen ser över vad det är vi håller på med. Oavsett vem vi är, var vi befinner oss, eller vad vår uppgift består av: tänk lite längre. Tänk lite djupare.

Sen hoppas jag ju också förstås att vi nästa år ska återfå respekten för varandra. Att det ska vara fullt tilräckligt att vara mänska för att bli respekterad. Att språk, hudfärg, kön you name it, inte alltid ska sättas i första rummet: utan att mänska är det som definierar oss. Att det ska få vägleda oss i hur vi behandlar andra mänskor och hur vi förväntar oss att andra mänskor ska behandla oss.

(Och så måste jag förstås också lägga med det där obligatoriska och högst världsliga också: snälla, snälla, snälla år 2017: ge mig ett roligt, spännande och rikt år så lovar jag att uppföra mig så bra jag bara kan! Typ.)

Gott Nytt År!