Populism och annat otyg

Vi pratar ofta populism idag. Inte bara i den globala politiken med diverse Trumpnissar och annat, utan också i den nationella och regionala. För att inte tala om inom kommunalpolitiken. Ingen tycker om populister, ingen säger sig heller vilja vara en. Populister betraktas som opålitliga. Personer som fiskar röster genom att locka med allt det som de tror att väljarna vill ha. Personer som samvetslöst lovar sånt som de vet att i princip inte går att genomföra.

Och nej, att göra så är inget att rekommendera. Förr eller senare spricker bubblan. I och för sig kan man ha hunnit så långt att man redan fått sin alldeles egna stol och sitt alldeles egna lilla (eller stora) område att på något vis försöka påverka, bevaka och utveckla. Typ ett ovalt kontor med kitschigt guldfärgade gardiner. Men vi mänskor och väljare är många gånger som elefanter. Vi minns, ofta så pass bra att vi inte två gånger gör om samma misstag.

Å andra sidan finns det också en lite annan sida av myntet populism. Om man i uppslagsverk försöker se vad konceptet går ut på, så kan man hitta det här (i Nationalencyklopedin): populism (ytterst av latin poʹpulus ’folk’), rörelse eller ideologi som vädjar till ”folket” som grupp oberoende av någon social klass. Och då känns ju hela alltet med ens inte fullt lika förkastligt, det är ju onekligen folket som ska välja sina representanter för att föra dess talan i olika organisationer, så varför skulle man inte vädja till dem? Naturligtvis vill de ha någon som riktar sig till en, som talar ens språk. Eller?

Eller nja, man vill väl kanske ha någon som vänder sig till en, men ändå någon som kan fatta också de obekväma beslut som ibland måste fattas. Någon som inte endast utför sina väljares beställningar utan även äger förmåga att tänka själv. Någon som vågar och förmår se de större sammanhangen.

Om vi går vidare och fortsätter leta på det stora internätet, kan man också hitta det här: populism, politisk rörelse som vädjar till folkligt missnöje med de etablerade samhällsinstitutionerna och storföretagen, till skattekverulans och politikerförakt.  Och med det blir kanske de flesta av oss mer eller mindre populister. Åtminstone i den meningen att politik många gånger (och främst då inför val) handlar om just det: att fånga upp missnöje och på olika sätt lova någon form av bättring. Att byta ut någonting. Vända skutan. Sikta mot framtiden. Utveckla och inte avveckla. (ni ser jag kan mina klichéer)

Men vart vill jag komma med det här?

Jo, om vi sätter populismen till sidan för en stund och tar ett steg längre, till vad hela den här grejen med allmänna val går ut på, så kan vi (än en gång) konstatera att det handlar om demokrati. Alla kan (eller vill för den delen) inte vara med och leda en kommun, ett landskap, ett land eller en union, eftersom det lätt blir kaotiskt med alltför många viljor iblandade. Men utgående från tanken om demokrati så har vi alla ändå rätt att medverka genom att påverka. Vi får ge vår röst till någon som vi känner att vi vill och vågar ge vår röst till. Som delar våra värderingar. Som vi tror kommer att göra sitt bästa. Som vi har förtroende för, så stort förtroende att vi ibland till och med är villiga att låta den person vi valt tänka själv.

Av såväl den orsaken som många andra blir jag ibland lite konfys på röster som utropar att det är dags att bekänna färg! Visa var man står! Att ta ställning! 

Att tala klarspråk bör naturligtvis alltid ligga i allas intresse, vad det än må gälla. Men i ett samhälle som gungar, som söker sin väg framåt för att om möjligt och förhoppningsvis på bästa sätt skapa nya strukturer, är det sannerligen en utmaning. Om bara några år kommer samhällsbilden att se helt annorlunda ut. De stora dragen vet vi, men inte desto mer.

Om jag bekänner färg. Visar var jag står. Och tar ställning – vet jag alltså inte med säkerhet vad jag tar ställning till. Ta nu exempelvis frågan om kommunsammanslagningar. Det jag i nuläget kan säga är att jag definitivt tror på att man alltid är starkare tillsammans. Att man genom att samarbeta alltid kommer längre än när man arbetar ensam. Och att vi här i vår lilla del av världen – som faktiskt är så liten att större delen av jordens befolkning knappt har en aning om att vi existerar – måste våga låta oss få vara beroende av varandra. Kommungränserna ska inte få hejda oss utan vi måste kunna se den större bilden och se hur vi kan dra nytta av varandra.

Ändå vet jag inte om det här bäst låter sig göras genom att slå ihop kommuner. Och jag vet heller inte om någon annan med säkerhet kan påstå att det är den absolut rätta och enda vägen att gå. Vi kan naturligtvis beräkna, anta och hoppas – men hur skulle vi kunna veta?

Det absolut viktigaste, som jag ser det, är alltså att under de närmaste åren arbeta sida vid sida och på riktigt se över hur kommunerna kan samarbeta och kring vad. Arbeta med och inte mot varandra. Och vem vet, inom de närmaste åren när (och om) de stora reformerna börjar träda i kraft så inser vi kanske att det här som vi håller på med är löjligt: att leva i nästintill symbios utan att slopa kommungränserna. Eller så inser vi tvärtom, att det vi håller på med fungerar fantastiskt bra – varför då ändra på något?

Så ni märker kanske att min färgbekännelse är ganska blek och intetsägande, men det måste jag helt enkelt stå för. Som tur är så finns det många andra mer färgstarka runt omkring mig, personer som är bättre på det här med ställningstagande.

Men det allra viktigaste av allt? Att ni alla går och röstar i kommunalvalet på den person och det parti som ni väljer.

Inte som någon annan väljer åt er.