Idag har jag utvecklat en alldeles ny och fräsch muskel. På riktigt. Den nya muskeln finns belägen uppskattningsvis 10 centimeter nedanför armbågen. Alldeles direkt under den delen av skinnet som aldrig blir brunt fast hur man än vänder och vrider på armen när man solar. Nu ska ni alla fråga hur man gör för att scheipa upp en noga utvald kroppsdel med en sådan utsökt precision: Bestämde du dig helt enkelt för att fixa en muskel i just det armpartiet? Mitt under allt det vita och lösa? Varpå jag genast ödmjukt svarar: Nej, det gjorde jag inte, jag hade tur. Ren och skär tur kombinerad med sanslöst många bräder innehållande tretums-spik. Utrustad med en st. hammare och en st. kofot har undertecknad ägnat denna Gudsgivna dag åt spikutdragning. Och stapling av bräder. Och bortkärrande av sågspån. Och som om detta inte var nog greppade jag även borrmaskinen (eller skruvdragaren som Timell envisas med att kalla den) för att slutligen skruva loss de triljoner skruvar (eller ”skruv” som redan nämnde man uttrycker sig) som fram tills nu säkrat fanerskivorna under golvlaminatet.

Jag har alltså varit en riktig redig kvinna. Så till den milda grad redig, att min rygg almost inte ville räta ut sig. Den skulle allra helst ha velat stanna kvar i lämpligt olämplig vinkel under resten av dagen. Fast det kunde jag ju inte låta den göra – hur skulle det ha sett ut? Som om jag inte skulle vara van vid lättare byggarbeten? Som om jag skulle ha legat av mig sedan senaste renovering? Nej Gu, som tanten sa. Med ett hastigt dödsföraktande knak rätade jag ut den, varefter jag plågsamt leende svepte ihop en kaka, diskade undan i köket och hängde lite tvätt. För det är ju så att man vissa dagar vill vara duktig. Usch, det är nästan obehagligt så duktig man vill vara. Tur att de dagarna sällan infinner sig.

/ Linda