Rådgivande folkomröstning … du kan antingen älska eller avsky sådana, men hur du än förhåller dig till dem så fyller de ändå en funktion. De ger folket en möjlighet att engagera sig genom att ge råd till personer som de i förtroende valt att utföra vissa uppgifter. Därefter är det upp till de förtroendevalda att ta emot råden. Båda parter har alltså en uppgift som de personligen ansvarar för: en ger, den andra tar.

De som är mindre förtjusta i konceptet menar att folket redan överräckt beslutanderätten till de folkvalda och att rådgivande folkomröstningar därför inte behövs. Medan de som är positivt inställda till det hela säger att vissa ärenden är för stora för att avgöras av en begränsad del av kommunens invånare, vare sig de är förtroendevalda eller ej.

Frågan om folkomröstningar kan man diskutera i all evighet men det tänker jag inte göra nu, istället ska jag hoppa direkt till den punkt då man har ett resultat att beakta.

Själv tänker jag att om man lägger korten på borden och ger kommuninvånarna behövlig information och material att begrunda, så måste man kunna förutsätta att det faktiskt görs. Om man ger kommuninvånarna möjlighet att ge sitt råd – dvs rösta – antingen per brev eller personligen i en vallokal, så måste man kunna förutsätta att det görs. Om man dessutom ger tre alternativ: ja, nej, eller ”tar ej ställning”, så måste det finnas ett alternativ som passar åt alla.

Om kommuninvånaren då väljer att inte ta sitt ansvar. Om hen inte utnyttjar sin rösträtt och inte heller ser det som sin skyldighet att rösta – då har jag som förtroendevald ingen möjlighet att ta råd av den personen. De enda råd jag de facto kan ta emot är de som ges mig.

I Korsholm valde en stor del av befolkningen, 76,4 % att ta sitt ansvar och rösta. Av dem röstade 61,3 % för fortsatt självständighet och 36,8 % för samgång. Det är till dessa siffror och råd som vi behöver förhålla oss.

Inget annat.